Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
De hittade ingenting.
Jonnie hade sin ficklampa med. I skenet från lampan sökte de igenom varje kvadratdecimeter i mitten av fältet utan att hitta annat än gräs och vilda blommor och gamla fårlortar, en och annan skalbagge som gått till sängs och ett par solglasögon som Katarina tappat för fjorton dar sen.
Annars ingenting.
- Såg du? sa Katarina upphetsat. Hon kröp ihop och krympte och krympte och blev liten som en tesked och försvann.
- Det är en saga, sa Jonnie.
- I så fall är vi med i en saga.
- Det kan man inte.
- Kan och kan. Vi är!
- Det måste finnas en naturlig förklaring.
- Vilken då?
Det kunde han inte säga. I det här förvillande månskenet med sina djupa skuggor och sitt starka ljus kunde man tro på vad som helst. Spöken, gamla fruar, teskedsgummor, björnar, råbocksälgar.
- I morron kommer mina kusiner Sigbritt och Tommy hit, sa Katarina. Då kan dom hjälpa till att leta.
De gick in. I hallen nedanför trappan sa Katarina:
- Vänta.
Hon slog armarna omkring honom och gav honom en kram. Hon viskade i hans öra:
- God natt!
Han gick uppför trappan, vägledd av ljusstrålen från ficklampan. Den här gången hade kramen gått lättare.
Innan han la sig tittade han än en gång ut genom fönstret. Inga teskedsgummor såg han.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
