Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
De gick på upptäcktsfärd på ön, pojkarna åt väster och flickorna åt öster.
Dödskalleön är inte större än att de möttes efter en kvart. De hade inte upptäckt något särskilt.
Man tror alltid att en ö är mer spännande på någon annan plats än där man just befinner sig. Men det är inte sant.
Jonnie strövade med Tommy. Sen upptäckte han Sigbritt. Men den upptäckten behåll han för sig själv.
De badade. Här bestod botten av hela runda stenar.
Katarinaoch Sigbritt höll varann i händerna och balanserade osäkert längre och längre ut. Plötsligt blev det bråddjupt och de sjönk med ett skrik ner till axlarna.
Jonnie och Tommy vågade inte dyka. Det kunde finnas undervattensklippor. De kastade sig i med väldiga magplask. Vattnet var mörkt och kallt.
Det var ännu svårare att ta sig i land. De måste vara försiktiga, så att de inte stötte knäna mot någon vass sten.
i et gudabenådat ögonblick förlorade Sigbritt balansen. Jonnie råkade stå strax intill. Hon tog tag i hans axel. Han önskade att detta ögonblick skulle vara i all evighet. Han rörde sig inte. Han slutade andas. Hennes hand vilade på hans axel i flera sekunder. Sen fortsatte hon upp ur vattnet.
När de kom tillbaka till badstranden hade två motorbåtar landat bredvid ekan. Ett högröstat sällskap av vuxna svärmade omkring överallt. Det var inte roligt längre.
- Vi sticker, sa Katarina.
- Jag ror, sa Jonnie bestämt.
Han skulle ro mycket långsamt, helt så att det tog flera timmar att komma hem. Hela tiden skulle han ha Sigbritt framför sig, Sigbritt i vit bikini.
Han satte sig vid årorna.
- Flytta på dej, sa Sigbritt.
- Ska du ro?
- Nej, jag ska sitta i fören som kuttersmycke.
Hon log. Sigbritt hade små jämna tänder.
De andra slog sig ner i aktern. Jonnie började ro. Han rodde fort.
Sabla otur!
Han brukade inte svära. Men det fanns tillfällen då det var befogat.
Han hoppades i alla fall att Sigbritt skulle imponeras av spelet i hans ryggmuskler när de spändes under hans kraftiga årtag. Men det var en fåfäng förhoppning. Då och då kastade han en blick över axeln för att kontrollera att han höll rätt kurs. Varje gång satt Sigbritt och tittade föröver. Hon var inte det minsta intresserad av spelet i hans ryggmuskler.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
