Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Allt annat var stilla denna rofyllda kväll. Det var som om hela naturen höll andan inför ett oförklarligt hot.
Alla såg det. Enbusken rörde sig.
Någon drog häftigt efter andan och glömde att andas ut igen.
Enbusken växte upp i luften.
Den höjde sig mycket långsamt, men det var inget tvivel om saken.
Den plötsliga skräcken frös dem till orörlighet.
Så skrek Sigbritt till. Det var ett högt skärande skrik som löste dem ur deras förtrollning.
De vände och sprang.
De sprang genom trädgården, förbi tältet, vek om husknuten, rusade fram till stora ingången och in genom dörren. Tommy stängde och låste.
Hallen var mörk. Katarina tände ljsuet.
De såg onaturligt bleka ut. Sigbritts ögon var uppspärrade. Det var en hysterisk glimt i dem.
- Aldrig i livet att jag stannar en minut till i det här huset! Nu får Mårten köra oss hem!
- Först ska vi ha en läsk, sa Katarina.
Fasan hade gjort dem alla torra i halsen. De gick ut i köket. På köksbordet låg ett meddelande, skrivet med röd filtpenna:
UNGAR! DET STÅR EN ÖVERRASKNING I KYLSKÅPET. VI HAR FARIT IN TILL STAN FÖR ATT GÅ PÅ ETT PARTY. VI KOMMER KANSKE SENT HEM. GLÖM INTE ATT SLÄCKA NÄR NI GÅR OCH LÄGGER ER. GOD NATT. MÅRTEN.
Nu kom Jonnie ihåg: tidigare på dan hade mamma sagt att hon skulle följa med Siljedahls till stan på kvällen.
- Bilen är borta, sa Tommy.
- Och vi är ensamma i huset, sa Sigbritt.
Det lät som ett klagoskrik.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
