Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Det som skrämt flickorna var ingenting storslaget eller spökaktigt. En flaska hade krossats mot ett betonggolv. De hade hört dunkande ljud som tydde på att någonting hade fallit.
Detta hade drivit dem upp ur sängen och jagat dem uppför trappan.
- Ni behöver inte vara skraja, sa Tommy. Det låter finfint.
- Vad menar du? sa Sigbritt.
- Det är inget spöke som är i farten i alla fall.
- Hur kan du veta det?
- Spöken slår inte sönder flaskor.
- Det kanske var en mus, sa Jonnie.
- I så fall är det världens största mus, sa Katarina. Större än en Sankt Bernhardshund.
- Säj inte så! sa Sigbritt.
- Gillar du inte hundar?
- Jag gillar inte möss.
Jonnie gjorde samma iakttagelse som ute på Dödskalleön: Sigbritt är mer till sin fördel med kläder än utan. Hon är så mager att hon verkar kantig. Höftbenen är vassa, låren alltför smala. Ett par shorts förvandlar henne, rundar till det kantiga, mjukar det vassa. En kjol skulle vara ännu bättre.
Jonnie brukade drömma om mer eller mindre avklädda brudar: tjejer i tajta långbyxor och topp, i shorts och t-tröja, i pyjamasjacka med oknäppta knappar, i trosor och ingenting mer, i svart blus och knähöga vita stövlar.
Katarina och Sigbritt tände honom inte. Det kanske var rätt flicka och fel tidpunkt eller rätt tidpunkt och fel flickor.
- Gör nånting! sa Sigbritt. Ni bara ligger där.
- Vad ska vi göra? sa Tommy.
- Ta reda på vad det var.
- Gå ner i källarn, menar du?
- Ja.
- Är du med på att gå ner i källarn, Jonnie?
- Om du är med så.
Jonnie är rädd för det oförklarliga, inte för det som kan förklaras. Det vill säga, rädd var han nog, men han var ännu räddare för att framstå som en fegis inför Sigbritt.
Spöken tappar inte buteljer. Den saken var klar. Det var visserligen inte vetenskapligt bevisat, men det fanns skäl att tro på det ändå. Människa eller djur hade åstadkommit ljuden.
- Vad väntar ni på? sa Katarina. Julafton?
- Kasta hit mina byxor, sa Tommy. Ni kan väl inte begära att jag ska uppträda i damsällskap i bara kalsingarna?
- Än vi då, sa Katarina.
- Ni har ingenting att dölja.
- Var lagom fräck.
- Det är det jag är. Du skulle höra mej när jag lägger på ett kol. Har ni hört den här? Det var en äldre herre på en parkbänk...
- Nej, sa Sigbritt. Ni måste göra nånting! Tänk om han är på väg uppför trappan.
- Vilken han? Musen?
- Vem det nu är.
- Det skulle vi ha hört i så fall, sa Katarina. Det är ett par trappsteg som alltid knakar.
Tommy och Jonnie satte på sig byxor och sandaler.
- Följer ni med? sa Tommy.
- Vi stannar här, sa Sigbritt. Ni får spela hjältar alldeles ensamma. Det är väl det ni vill.
- Vi borde ha ett vapen.
- En slidkniv, sa Jonnie.
- Det duger inte. Har du ingen pistol?
- Vem tror du jag är?
- Jag trodde att du hade jagat ripor på fjället.
- Man jagar inte ripor med pistol precis.
- Vad gör du då? Kastar kniv på dom?
- Ska vi vänta hela natten? sa Sigbritt.
- Bara halva, sa Tommy. Jo, det var den här äldre herrn som satt på en parkbänk och bredvid honom...
- Vi räknar till tre, sa Katarina. Ett...
- Två... sa Sigbritt.
- Har du ficklampan?
- Ja, sa Jonnie.
- Då går vi.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
