Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Cellen var tom. Det betydde inte att den var tom, utan bara att där inte fanns någon levande varelse.
En träbrits stod utefter ena väggen. Ovanpå låg en svart björnfäll. Hade inte Mårten klagat över att en björnfäll hade försvunnit ur hans bil? På fällen låg en filt. Där fanns också en kudde.
En hög tidningar i ett hörn. Några stearinljus. Omslag till chokladkakor. Plastpåsar. Cigarrettfimpar.
Någon bodde här.
Jonnie stack in huvudet i öppningen för att se bättre. Högst uppe under taket fanns ett litet fönster med galler framför. Fönstret var smutsigt och släppte inte in mycket ljus.
Vad var det för dåre som bodde frivilligt i en fängelsecell?
Med svårighet vände han sig om och ropade:
- Katarina! Katarina!
Han fick inget svar. Tunneln kvävde ropet.
Han kröp tillbaka. Då och då hejdade han sig för att ropa. Till slut fick han svar.
- Allt klart! Du kan komma!
Ett par minuter senare såg han ett ljussken som närmade sig. K hade hämtat en ficklampa.
- Är det långt? ropade hon.
- Ganska!
Medan han väntade lyckades han vända sig på nytt. Det var inte lätt. Han var tvungen att göra som Sing-Sing när han tvättade sig. Snart hörde han att tjejerna var på väg. Han undrade hur Sigbrit skulle se ut i sin fina kjol och vita blus. Men när de kom fram till honom var Sigbritt klädd i ett par a hans egna jeans och en gammal cykeljacka.
- Jag fick väl låna dom åt Sigbritt? sa Katarina.
- Det är klart.
Det skulle vara underbart om hon ville använda alla hans kläder...
- Tänk om han kommer, sa Sigbritt.
- Ingen fara, sa Jonnie. Vi har hela dan på oss. Han brukar inte dyka upp förrän sent på kvällen.
De kröp vidare tills de var framme vid öppningen i muren.
Jonnie vände och hasade sig in baklänges. Han hängde i fingrarna en sekund innan han hoppade. Det var bara ett par decimeter kvar till golvet.
Katarina gjorde likadant. Jonnie tog emot henne. Hon dråsade ner som en säck potatis. Han föll under hennes tyngd. Hon vägde mer än han trott.
Sigbritt vägde mindre än han trott. Några saliga sekunder höll han henne i sina armar.
- Spar era passionerade kärleksscener till en mer passande tidpunkt, sa Katarina.
- Äh!
- Titta, där är björnfällen!
I ett hörn stod tre tomma rödvinsbuteljer.
Jonnie kände på handtaget i celldörren. Han kunde inte rubba det. Handtaget verkade fastrostat. Men det var indränkt i olja...
Ett nytt mysterium.
- Det är nån som har sovit här, sa Sigbritt.
Lätt att räkna ut.
- Va kusligt.
Rätt igen. Men vad begärde hon? Att en fängelsecell, som var hundra år gammal och inte hade använts på mycket länge, skulle vara lika hemtrevlig som ett vardagsrum med öppen spis och TV?
Det luktade jord och sten och mänskliga utdunstningar.
Jonnie bläddrade bland tidningarna i hörnet. Det var både veckotidningar och dagstidningar. Somliga var färska, andra ett och två och tre år gamla.
- Förstår ni nu varför vi kan känna oss trygga? Det här är inte precis nån angenäm plats. Spökfiguren har nog ingen lust att hålla till här i onödan. Det verkar som om han sover här på nätterna och är nån annanstans på dagarna.
- Jag tycker i alla fall att vi ska krypa tillbaka, sa Sigbritt. Man kan aldrig veta.
Sigbritt hade rätt för tredje gången.
Skenet från en ficklampa lyste upp tunneln. Någon var på väg hit.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
