Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Jonnie räknade ut att Ove hade hunnit ner till sommarstugan vid det här laget. Han gick in genom dörren, som de inte hunnit låsa. Han såg sig omkring på den obäddade sängen och den nyss släckta elden i spisen och den genomvåta pojkskjortan som låg i en hink. Han tittade ut genom fönstret mot sjösidan och upptäckte ekan. Han skulle lägga ihop två och två och få det till alldeles för mycket. Han skulle rusa ut och börja söka och han skulle snart förstå att Kalle sökt sig upp till landsvägen.
- Ska vi mantalsskriva os här? sa Katarina.
- Vi fortsätter, sa Jonnie. Följ mej.
Han sprang på stigen upp mot landsvägen. Det var att ta en chans. Men det var snabbaste vägen.
Det började göra ont i vänstra knät. Han haltade. Bakom sig hörde han Katarinas röst:
- Fortare!
Han ansträngde sig, men kunde inte röra sig fortare. Det bar uppför.
Han som brukade skjuta på pappa! Han skulle själv behöva någon som sköt på.
De kom upp på landsvägen och tog av åt vänster, mot stan.
Felet med den här vägen var att den var sparsamt trafikerad.
De andra kom upp i jämnbredd med honom.
- Kan du inte snabba dej lite? flåsade Katarina.
- Jag gjorde illa knät när jag föll.
För varje steg han tog blev smärtan starkare.
En bil närmade sig bakifrån. De vinkade, men bilen bara ökade farten och körde förbi.
Det var inte att undra på. I det strömmande regnet såg de ut som stråtrövare. En clown, en som haltade och en skum figur med väska i handen.
Kalle Sleven hade också svårt att springa fort. Hans kondition var dålig och väskan var tung.
Ännu en bil körde förbi utan att stanna.
Jonnie snubblade och var nära att falla. Han bromsade.
- Jag kan inte, stönade han.
De andra hejdade sig.
- Du blöder, sa Katarina.
Jonnie såg ner på sitt ben. En vass sten hade slitit hål på jeansen. Blod vällde fram ur såret.
- Vi måste gömma oss.
De hoppade över diket och rusade in i skogen. De kröp ihop bakom en stor sten.
Kalle Sleven sjönk ner på knä. Han flåsade ljudligt.
- Jag är dåligt tränad för sånt här.
Katarina tittade på Jonnies knä.
- Gör det ont?
- Lite.
- Det blöder väldigt.
Hon drog upp skinnjackan och tröjan och rev av en bit av den vita skjortan.
- Hoppas du ursäktar, sa hon till Kalle. Vi inom Röda Korset tar inga hänsyn i nödsituationer.
Hon knöt skjortremsan över hålet i Jonnies jeans.
- Det blir inte snyggt men pråligt.
- Tysta! viskade Kalle.
Ove kom springande på landsvägen, en vild gestalt i regnet.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
