Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kaas jakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nötter och vilda meloner, men under vägen råkade de i
slagsmål, och sedan tyckte de, att det var för besvärligt att
bära hem vad som hade blivit kvar av frukterna. Mowgli
var öm i kroppen och ond och hungrig och han strövade
omkring i den öde staden och ropade Främlingens Jaktrop;
men ingen svarade, och Mowgli tyckte, att han verkligen
hade kommit på ett mycket dåligt ställe. »Allt vad Baloo
sade om Bandarlog är sant», tänkte han för sig själv. »De
ha ingen lag, intet jaktrop och inga hövdingar — ingenting
annat än dåraktigt prat och små tjuvaktiga händer. Så
att om jag svälter ihjäl eller dödas här, så är det mitt eget
fel. Men jag måste försöka återvända till min egen djungel.
Baloo kommer nog att slå mig, men det är bättre än att
flyga efter kringvirvlande rosenblad med Bandarlog.»
Knappast hade han kommit till stadsmuren, förrän aporna
drevo honom tillbaka, i det de intalade honom, att han inte
själv förstod hur bra han hade det, och nöpo honom för att
göra honom tacksam. Han bet ihop tänderna och teg,
men måste följa de skränande aporna till en terrass ovanför
de röda sandstensreservoarerna, som voro till hälften fyllda
med regnvatten. Där fanns ett förfallet lusthus av vit
marmor, byggt för drottningar, som hade varit döda i många
hundra år. Det välvda taket hade till hälften störtat in
och stängt för den underjordiska gång från slottet, genom
vilken drottningarna brukade komma in; men väggarna
utgjordes av genombrutet rosverk av marmor — vackert,
mjölkvitt gallerverk med infattning av agater och karneoler,
jaspis och lasursten, och då månen steg upp bakom kullen,
sken den in genom gallerverket och kastade på marken
skuggor, som liknade broderad svart sammet. Ehuru öm
i lederna, sömnig och hungrig, kunde likväl Mowgli icke låta
bli att skratta, då Bandarlog började, tjugu på en gång,
berätta honom, huru stora och visa och starka och ädla de
voro och hur dåraktig han var, som ville lämna dem. »Vi
äro stora. Vi äro fria. Vi äro underbara. Vi äro det
underbaraste folk i hela djungeln! Det säga vi alla, och då
måste det väl vara sant», skreko de. »Nu kan du, sedan du
hört det, föra våra ord till Djungelfolket, så att de i framtiden
uppmärksamma oss. Hör nu noga på, medan vi berätta
dig allt om våra utmärkta personer.» Mowgli gjorde inga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
