Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur skonerten Henriettas loggbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det såg ut, som om hela öfverdäcket blifvit bortsopadt som
af en lavin. Masten låg och flöt på styrbordssidan, men fasthölls
vid kanonbåten medelst riggen. Bryggan hade gått sin kos, och
endast en naggad stump återstod af skorstenen.
Vi hörde ett mångstämmigt jämmerrop, som dock snart tystnade.
Det oaktadt, och detta är det märkvärdiga, fortsatte folket på
kanonbåten att skjuta. Maskineriet var det slut med, ty vraket
låg och dref.
»Ut med båten!» skrek jag ifrig. »De flyta inte fem minuter
till.»
Men jag tog fel. Det gamla skrofvet höll ut närmare en halftimme,
oaktadt haveriet.
Den ryska kryssaren närmade sig hastigt. Skott på skott aflossades,
men de riktade inte så säkert längre. Förmodligen hade
äfven de lidit af elden.
Jag kunde åtminstone se, att en af de tre skorstenarna var
ramponerad, och att en af babordsbåtarna var krossad till spillror.
Skummet yrde om kryssarens skarpa stäf. Den syntes emellertid
mindre, än jag hade föreställt mig och kunde räkna på sin
höjd 3,000 ton.
Henrietta hade drifvit ned mot kanonbåten. Vi lågo inte längre
från hvarandra, än att vi skulle kunnat ropa.
Storbåten låg och flöt på styrbordssidan, och vi hade lagt ut
lejdaren, så att den skulle bli klar till begagnande när som helst.
»Styrman får ta med sig två karlar och ro dit, när jag säger
till», sade jag till honom.
»Ja, ja, kapten», svarade han. Jag såg, att till och med han,
som var det personifierade lugnet i hvardagslag, nu såg röd och
upphetsad ut.
Nu flögo några signaler upp på kryssaren.
»Fort hit med signalboken!» ropade jag och slog upp signalen.
»De uppmana kanonbåten att stryka flagg», sade den ryska
löjtnanten, medan jag bläddrade i boken.
Kanonbåten blef ej svaret skyldig.
Den signalerade: »aldrig!»
Det såg hemskt ut, när kryssaren sköt ökad fart. Aldrig har
jag sett ett fartyg rusa åstad, som det lilla odjuret gjorde.
Min första känsla var, att det gällde Henrietta. Hon låg ju
också midt för kursen, och det var förlåtligt, om ens inbillning
skenade i väg med en.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
