Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En sammanstöt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Visserligen hade norskarne den kortare vägen, men deras
språngmarsch försvårades i hög grad af ryssarnes eldgifning, och
de flyende måste gång efter annan söka betäckning. Under tiden
rusade de ryska skyttelinjerna fram.
Skredsvig flämtade af ansträngningen. Han hade skrikit och
bedt sina karlar att stanna och öppna eld, men hans ord vunno
ej gehör. Här gällde det endast för en och hvar att rädda sitt
eget skinn.
Äfvan Tostrups folk hade börjat springa bakåt trots hans
protester. Han slog dem med sabeln, bönföll, svor och hotade
om hvartannat, men de voro gripna af panik och begåfvo sig
väg.
De ryssar, som legat på höjden vid vägen, började i sin tur
att framrycka, när norskarnes eld afstannade. Den hotande ringen
sammandrog sig således allt fastare.
Kapten Skredsvig kände huru blodet steg honom till hufvudet.
Tankarne förvirrades. Hans befallningar åtlyddes ej, och han
kände sig stå där alldeles vanmäktig.
»Hvad skall jag göra, hvad skall jag göra», upprepade han
för sig själf, men fann intet svar på frågan.
»Allt är förloradt, kapten», ropade Tostrup, som kom
springande förbi. »Stanna inte, kapten. De skola då taga er
tillfånga.»
»Hvad är det han säger», mumlade den gamle mannen för
sig själf. »Skulle allt vara förloradt! Det är inte möjligt, och jag
kan inte tro, att mina gossar ge sig i väg.»
»Ryssarne äro minst fyra gånger så starka som vi», sade
löjtnanten, i det han grep kaptenen i armen. »Det är inte någon
skam, om vi ge oss af, ty vi kunna ju finna en upptagsställning
längre bakåt. Se så, kom nu kapten, och tappa inte modet.»
Viljelöst följde Skredsvig efter honom. Han sprang tungt och
lade knappast märke till det, som tilldrog sig omkring honom.
Kulorna fortsatte sin koncert och skuro ut långa strimmor i
marken framför och bakom honom, men han tycktes inte se dem,
och de bidrogo inte att öka hans fart. Bakom honom följde
fanjunkare Lassen.
Han bar kompaniets dagbok i högra handen och höll sig på
vördnadsfullt afstånd från sin förman. Det skulle aldrig ha fallit
honom in att springa förbi denne.
»Detta går inte», utbrast Tostrup plötsligen. »Vi springa för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
