Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Patrullen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med låg röst tillsade jag kamraterna att inreda sina
stridsställningar, och min befallning repeterades utåt flyglarna.
Det var alldeles tyst. Vi lågo och lyssnade, men kunde
likväl inte höra något, oaktadt vi ansträngde våra öron till det
yttersta. Tydligen framgingo ryssarne med största försiktighet, och
det var ju heller inte underligt, alldenstund de visste sig ha
fiender i närheten.
Hjärtat hoppade – för att erkänna sanningen – i halsgropen
på mig. Mången gång hade jag smugit mig fram under tjäderleken
och haft hjärtklappning af spänning, men en jakt på
människor var något alldeles nytt för min erfarenhet. Nu skulle
det ögonblick komma, då jag i strid skulle få mäta mig med en
motståndare. Ej nog med, att mitt eget och kamraternas lif stod
på spel; jag skulle liksom de nödgas att skjuta på mänsklig
varelser.
Också skäms jag inte för att omtala, att min andhämtning
var häftigare än vanligt, och jag har skäl att antaga det
förhållandet var lika med de andra patrullkarlarna.
Ingen, som ej legat på utkik mot en fiende, har en aning om
huru detta kännes. Hvarje sekund blir en minut, hvarje minut
en kvarts timme. Tystnaden var helt enkelt hemsk. Jag hade
mycket hellre hört skotten smattra rundt omkring mig. Min oro
ökades, ty jag tyckte, att flyglarna voro svaga. Våra motståndare
kunde kanske kringgå oss och plötsligen anfalla oss i rygg eller
flank.
Någon tid att förändra mina dispositioner gafs det dock icke
utan vi måste lita på att allt komme att gå bra. Från mitt
gömställe såg jag Müller och Mathiesen. De hade krupit ned bland
ljungen och dessutom lagt grangrenar öfver sig, så att de voro
fullständigt dolda framifrån.
Båda hade tagit mössorna af sig och tryckte sig platta mot
marken. Då och då stack Müller upp hufvudet för att spana,
men kamraten höll sig nere, tills jag befallde honom att också se
sig omkring. Han var väl rädd att blotta sig, men nu gällde det
i främsta rummet att upptäcka fienden.
Intet syntes.
Jag hade tyckt, att grenarne vid en gran rört sig midt emot
mig, och för att få en öfverblick reste jag mig ett litet grand.
Vips hördes ett hvinande och en kort knall. Det var med nöd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
