Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När Trondhjem föll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på en handväska. »Min garderob och öfriga tillhörigheter äro
kvar där hemma, och dem får jag väl inte se mera.»
»Misströsta inte», lugnade jag henne. »Nu skola vi
emellertid skynda undan, ty ryssarnes hälsningar börja bli mer än
obehagliga.»
Hade det förut legat en tjusning uti faran, hade mina känslor
nu helt och hållet ändrat sig, sedan jag fått den unga damens
säkerhet att tänka på.
Hon var ett par och tjugu år gammal, blond, välväxt, något
öfver medellängd, en mycket vacker kvinna.
Oaktadt jag tog ut stegen med mina långa ben, hade hon
inte svårt att följa mig. Då och då kastade jag en förstulen blick
på henne och kände mig för hvarje gång allt mer belåten öfver
äfventyret. Det var en bit af en roman, som helt oförhappandes
kom att spela in i mitt lif, i hvilket kvinnorna tills datum inte
intagit någon framstående plats. Kanske var det hennes hjälplöshet,
som mest slog an på mig, men nog utöfvade de egendomliga
omständigheter, under hvilka vi träffades, också ett stort inflytande.
Om jag uppnådde någon punkt söder om staden och belägen
på 3–4 kms afstånd, ansåg jag, att vi skulle vara utom faran.
Mitt närmaste mål var Margretelyst, och dit kommo vi på ungefär
en halftimmes tid.
Vi slogo oss ned i en skogsbacke.
»Så där ja! Nu kan ni vara lugn», började jag. Vi hade
inte yttrat ett ord till hvarandra under vägen.
»Jag tackar», svarade hon blygt och fingrade nervöst på
handväskan.
»Nu kommer turen till edra tillhörigheter», fortsatte jag,
»Lämna mig en beskrifning öfver dem och hvar ni bor, så skall
jag taga vara på dem.»
»Nej, för Guds skull!» utbrast hon. »Ni får inte gå tillbaka
till staden, medan de skjuta. Hvad betyda väl några klädningar
mot ert lif!»
»Mitt lif står i Guds hand», svarade jag allvarligt. »Jag tror
dock inte, att jag skall falla för en rysk kula i ett norskt krig.
Äfven jag har åtskilliga tillhörigheter, som jag skall taga vara på
och måste därför återvända. Lofva mig dock att stanna här. Ni
syns inte från landsvägen, så att ni riskerar inte att bli oroad.
Sitt inte stilla hela tiden utan rör på er. Det är kallt.
Nå vill ni nu lämna mig beskrifningen, jag bad om.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
