Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När Trondhjem föll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna gång villfor hon min begäran. Hon såg förmodligen,
att jag var fast besluten att genomdrifva mitt beslut.
»Om något öfver en timmes tid är jag tillbaka. Skulle jag
inte vara här inom tre timmar, måste ni reda er själf. Jag är
då urståndsatt att komma. Ni går då på denna vägen söderut
till Tillers kyrka och därifrån till Söbergs station. Det är
antagligt, att tåg därifrån afgå söderut, ty banan söder om Melhus har
ännu inte råkat i ryssarnes händer. Sedan löser ni biljett till
Lilleström och därifrån till Sverige.
Min fråga är närgången, men dikterad af nödvändigheten.
Har ni pengar?»
»20 kronor», svarade hon. »Jag har mera hemma, men
glömde i hastigheten att taga dem med mig.»
»Det är för litet, om ni skulle nödgas att reda er på egen
hand.»
Jag tog fram plånboken och räckte henne tvenne 100-kronors
sedlar.
Hon protesterade.
»Ni skall vara förståndig», sade jag. »Kommer jag tillbaka
hit, kan ni lämna igen pengarna genast; skulle jag inte återvända,
kan ni lämna beloppet till min syster. Ni ser själf, att
omständigheterna äro exceptionella och måste handla därefter.»
Innan hon hann säga emot mig, tog jag hennes väska och
lade pengarna i den.
»Se så där ja, nu är det gjordt, och nu går jag. Adjö min
fröken, jag hoppas snart vara tillbaka.»
»Adjö», sade hon enkelt och räckte mig sin hand.
Kommen ett hundratal steg därifrån vände jag mig om. Hon
stod fortfarande kvar på samma plats, där jag lämnat henne, och
jag tyckte, att hon grät.
Några steg förde mig hastigt tillbaka.
Med mildt våld tog jag hennes händer från ögonen.
»Var en duktig flicka!» uppmanade jag henne. »Jag kan
parera ett mot tusen, att jag snart är tillbaka igen.»
»Det kändes, som om allt hopp varit ute, då ni lämnade
mig», snyftade hon, och dessa ord gjorde mig märkvärdigt nog
glad.
»Mod», hviskade jag och skyndade mot staden utan att denna
gång våga se mig om.
Bombardemanget hade antagit en ytterst våldsam karaktär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
