Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordsjöflottan närmar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Knappt hade denna försvunnit, förr än jag styrde upp mot
Kalfsund.
Intet stod att upptäcka. Orkan styrde norrut, men någon
känning med fienden vunno vi likväl inte. Då beslöt jag mig för
att gå nedåt Vinga, men föredrog att söka sjön i stället för att
gå med långsam fart i den svårnavigabla skärgården.
»En torpedbåt om styrbord, chefen», rapporterade utkiken.
Jag hade, försjunken i tankar, ett ögonblick låtit
uppmärksamheten fara och väckte till vid karlens ord.
Fram med kikaren.
Ett mörkt föremål syntes där. Det gick litet sjö, och
skummet lyste hvitt i mörkret vid bogen på torpedbåten.
Omöjligt att se hvilken af mina motståndare det kunde vara.
Plötsligen small ett skott. Vi sågo tydligen elden vid
skottlossningen.
»Det lät som om de skjutit skarpt», anmärkte löjtnant
Ljunggren skrattande.
»Där ser man huru stor inbillningens makt kan vara»,
svarade jag. »Babord litet!»
Rorgängaren repeterade ordern med låg röst, och vi svängde
inåt land. I själfva verket var situationen inte allt för behaglig
för mig. Jag hade nu ändtligen stött på röd styrka, men kände
inte alls till hvar den var eller om jag hade att räkna med en
eller flera af mina motståndare.
Ännu en blixt, och den följdes af ett skarpt hväsande ljud.
»Fördöme mig, tror jag inte, att jag hörde ett skarpt skott»,
inföll jag, men om jag varit tvehågsen, skulle jag snart ha blifvit
tagen ur min villfarelse.
Några hastiga signaler, rödt sken, visade sig efter hvarandra,
och en raket steg i höjden.
Hvad skulle detta betyda?
Min förföljare hade gjort en lof och närmade sig hastigt. Jag
följde hans rörelser med den mest spända uppmärksamhet.
»De ha blifvit galna där borta», sade min löjtnant.
»Jag förstår inte deras signaler», afbröt jag honom. »Det kan
aldrig stå rätt till.»
Ett hvinande öfver våra hufvuden.
»Ja, de skjuta skarpt. Hvad i all världen kan det ha kommit
åt dem! Om det är ett skämt, är det ett misslyckadt sådant»,
fortsatte jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
