Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett nattligt äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag är inte rädd», förklarade hon. »Stanna inte för min
skull.»
Han nickade utan att svara henne.
»Nu, Stevenson, gäller det att vara påpasslig. En enda
felmanöver, och vi äro sålda.»
Och han sade sakta för sig själf:
»De skola få svårt att skjuta in sig», under det att han med
blicken mätte afståndet till de skyddande holmar, hvilka lågo
framför honom.
Ryssarnas nästa skott slog ned framför Fairys staf och
kastade en vattenkaskad öfver det kullriga fördäcket.
Blixtsnabbt gjorde Bennet-Hoggins en styrbordsgir. Det
knakade i spanten, och det såg ut som om den långa, smala båten
skulle kantra, men snart reste den sig ånyo och rusade iväg.
Ett par granater kommo hvinande i tät följd efter hvarandra.
Den ena gick för, den andra akter om oss.
»Stopp och back!» ropade Bennet-Hoggins med hes röst, och
Stevenson kastade om kopplingen.
Det är en fördel med motorn som icke finns hos
ångmaskinen. Tack vare den förra kan man ögonblickligen slå back och
nästan tvärstanna. Fairy gled fram ett tiotal meter, men
stannade sedan och detta i grefvens tid, ty en skur granater, en
formlig snabbeld, slog ned för om den lilla motorbåten.
»Framåt!» skrek engelsmannen, och vi sköto åter fart, men
han hade lagt rodret babord hän, och vi ändrade riktning
ungefär 135°.
Tio sekunder senare voro vi i skydd af Buerö och styrde för
full fart upp mot Lerö, förföljda af jagaren, som dock ej kunde
afge eld, då den icke var istånd att upptäcka oss.
»Den gör större fart än vi», sade jag åt Bennet Hoggins.
»Ja, omkring 4 knop», upplyste engelsmannen». Vi skulle
nog komma undan tack vare försprånget, om inte den öppna
fjorden låge framför oss, när vi passerat Bratholmen.
»Det ges väl ingen annan råd än att vi gömma oss i den
här arkipelagen», svarade jag och pekade på de tusentals öar,
kobbar och skär, som omgåfvo oss.
»Ja, i nödfall få vi väl försöka», medgaf han. »Emellertid är
det obehagligt nog, därför att här, öster om Lerö fins ankarplats,
och jagaren kan ong taga sig in.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
