Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— voro många socialister och radikaler mot
boerkriget. De blevo därför bokstavligt stenkastade!
Och det har varit från samma grupp, man hört
ogillanden över flottbyggtävlan och över det nuvarande
kriget. I Ryssland ha de, som manat till inre
omdaningar i stället för krigisk politik, blivit sända till
Sibirien.
Med ett ord: i varje land ha nationalisterna såsom
»fosterlandslösa» brännmärkt dem, vilka manat till den
politik, som — genomförd i alla dessa land —
verkligen kunnat trygga freden. Nationalisterna i
Sverige, som givit sitt bifall åt den imperialistiska,
chauvinistiska och militaristiska politiken, stå nu i det
egendomliga läget att höra varje krigförande land
fälla hårda domar över ledarna i de andra, emedan
dessa ej följt det internationalistiska samförståndets i
stället för den nationalistiska politikens väg. Men —
samtidigt lyckönskar sig varje land, som själv drivit
rustningspolitiken! Mer än något annat bevisar detta
de tänkande fredsvännernas sats: att så länge folken
ytterst lita till sin krigsberedskap för sin säkerhet kan
intet land ensamt börja avrusta: det måste vara en
gemensam organisation, som möjliggör detta.
Eller, vad Europa angår, åtminstone en organisation
av västern mot östern. Tyskland, Frankrike och
England ha ej velat en sådan. Därför har vardera
sin del i skulden för att världen nu ser de tre främsta
kulturfolken splittrade i stället för enade i den strid
mot tsarismen, vilken tills vidare är den verkliga
europeiska kulturkampen.[1]
[1] Eget är att just de, som ljudligast talat om faran från
öster, nu vilja draga vårt land in i denna fara genom en
förbundspolitik som dessutom, från annat håll, skulle
hota vårt oberoende! Eget är att just de, som bittrast hånat
tanken på »Europas förenade stater» som värn för freden, le
mot tanken på Germaniens förenade stater under preussisk
hegemoni! »Stormaktsdrömmar under pickelhuva» ha således
blivit slutet på den nationalismens högspänning, vars första
grepp bondetåget var! I detta samband kan man nu från
nationalistiskt håll få höra talas om alltför »trång
fosterlandskänsla». Var det således lydlandsställningen i ett
imperium vi tänkte på, när vår ungdom fick ökade värnplikter
och hela folket ökade skatteplikter för försvaret?! Det är
således som vasaller vi vilja avvärja den fara, som hotar ej
endast Skandinavien men det övriga Europa så länge
Ryssland är barbariskt inåt som utåt? De halvbarbariska folken
— d. v. s. de, som inom sig själva äro rättssamhällen men
alltjämt anse makt som rätt i förhållande till andra folk —
svika sin kulturuppgift, när de ej spara sina vapen för
gemensam vakthållning tills den tid kommer då Ryssland
avsäger sig maktprincipen inom sina gränser och alla
Europas stormakter ur det nuvarande halvbarbariska
makt- och krigstillståndet ingå i kulturens, d. v. s. rättens tidevarv.
De nu stridande folken försäkra visserligen att deras
segrar skola befria mänskligheten från imperialism,
militarism, tsarism, kaiserism och allt annat som trycker folken!
Som om någonsin ett folk — eller en klass eller en individ —
befrias på annat sätt än att dess egen själ väckes,
omvändes och helgas! Så länge nationalism och servilism
ligga folken i blodet, äro de ej i stånd till denna
självbefrielse. Och till dess denna blivit utförd är all samverkan
med de stora folken — under bevarad självständighet för de
små — för de senare otänkbar. Då de slaviska folken
slutligen äga frihet samman med ansvar, rätt samman med
pliktutövning, kommer deras stora stund i världshistorien.
Den slaviska folksjälen har utomordentliga, andliga värden
att ge mänskligheten, bland dem kanske den nya religion
den bidar. Stora vittnesbörd om denna folkandas egenart
har man redan i Tolstoj, Dostojewski, Kropotkin och andra.
Men så länge den slaviska »statsidén» binder eller
martyriserar den slaviska folksjälen, har Europa ingen viktigare
politisk kulturuppgift än att bekämpa nyss nämnda »statsidé».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Mar 11 18:20:48 2025
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/krigfred/0023.html
