- Project Runeberg -  Krig och fred : historisk roman från de napoleonska världskrigen /
135

(1896) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Petrus Hedberg With: Axel Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 5

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 135 —

prinsessan Maria, utan att genast släppa Amelie.
Prinsessan såg tigande på paret.

Slutligen fick äfven Amelie Bourienne syn på henne,
utstötte ett skrik och flydde. Men Anatol bugade sig med
ett nonchalant leende för prinsessan, som om han ville
uppmana henne att skratta med åt denna originella scen, och
gick därpå med en ryckning på axlarna mot den dörr, som
ledde till hans rum.

När kammartjänaren kom och tillsade prinsessan, att
hennes far och furst Vasili väntade på henne, satt hon i
soffan och höll den gråtande fransyskan i sina armar. Hon
strök med handen sakta öfver hennes hufvud, och hennes
vackra ögon sågo med all sin forna mildhet, fulla af öm
kärlek och medlidande, in i m:lle Bouriennes vackra ansikte.

»Nej, prinsessa, jag har för alltid förlorat min plats i
ert hjärta.»

»Hvarför det? Nej, jag håller af er mer än någonsin
förr», sade prinsessan, »och jag skall göra allt, som står i
min förmåga för er lycka. / Försök nu att lugna er — jag
måste gå till min far.»

»O, min kära, kära prinsessa!» utropade furst Vasili
rörd, då hon kom in i rummet, där de båda furstarne
väntade henne. »Ni har min sons öde i edra händer. Afgör
det nu, min goda, min ljufva, min dyra Maria* som jag
alltid har älskat som min egen dotter.»

»Brr!» harklade sig den gamle ftusten. »Furst Vasili
där gör dig i sin elevs — hm, jag menar sin sons namn
ett anbud. Vill du bli prins Anatol Kuragins hustru, eller
vill du det icke? Säg ja eller nej!» dundrade han, »men
sedan förbehåller också jag mig rätten att säga min mening.
Nåå — ja eller nej?»

»Min önskan, käre fader, är att aldrig lemna er. Jag
vill icke gifta mig!» sade hon beslutsamt och såg med sina
stora, vackra ögon på furst Vasili och sin far.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 3 00:57:11 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/krigoch/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free