Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde delen - 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 7ii —
»Att det har gått så långt!» utbrast slutligen Kutusov
med af sinnesrörelse darrande stämma. Det var tydligt att
furst Andreis berättelse hade kommit honom att tänka på
Rysslands dåvarande belägenhet. »Men vänta ’det skall
bli annorlunda!» utropade han vred’ |p »jag har låtit dig
komma för att behålla dig kvar hos mig», sade han efter
att en stund hafva suttit tyst.
»Jag tackar ers höghet», svarade furst Andrei», men
jag duger idre längre för tjänsten i generalstaben.»
Kutusov såg forskande på honom.
»Och dessutom», fortfor furst Andrei, »älskar jag mitt
regemente och skulle känna det svårt att skiljas från det.
Om jag afstår från äran att vara i närheten af er person,
ber jag er^vara öfvertygad om, att ...»
»Det var ledsamt det ... du skulle hafva kunnat vara
mig nyttig, men du har rätt», sade Kutusov välvilligt, men
tillade i något spefull ton: »det är inte här vi hafva behof
af män. Rådgifvare är det alltid godt om, men det är
mera sällsynt att få se en riktig man. Det skulle stå
annorlunda till vid regementena, om alla dessa rådgifvare ville
stanna vid dem liksom du. Jag minnes ännu ditt
uppförande vid Austerlitz . . . jag ser dig ännu med fanan i
handen.»
Glädjen öfver minnet och öfverbefälhafvarens ord
framlockade en liflig rodnad på furst Andreis ansikte. Kutusov
drog honom till sig, omfamnade honom och räckte honom
sin kind att kyssa, och åter såg furst Andrei tårar i den
gamle mannens ögon. Ehuru han visste, att Kutusov hade
lätt för att gråta och hans faders död hade ökat hans
deltagande och tillgifvenhet för sonen, var dock antydningen
om Austerlitz i hög grad glädjande och smickrande för
honom.
»Gå med Gud dina egna vägar! ... Jag vet, att de
äro ärans vägar», återtog Kutusov. »Du skulle hafva varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
