Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epilog - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
badande i kallsvett och satt upprätt i sängen med vidöppna
ögon. En förfärlig dröm hade väckt honom. Han hade
sett sig själf och onkel Peter med sådana hjälmar på
hufvudet, som funnos afbildade i en upplaga af Plutarkus. Han
gick jämte onkel Peter i spetsen för en oerhörd massa
trupper. Dessa trupper bestodo af hvita, skefva linier, hvilka
uppfyllde luften på samma sätt som de spindeltrådar, hvilka
man på höstarna ser sväfva i det fria. Framför dem låg
äran, hvilken hade ett likadant utseende som dessa trådar,
med den skilnad endast, att den föreföll vara af något
starkare byggnad. Han och onkel Peter sväfvade, fulla af glädje,
allt längre och längre bort, allt närmare och närmare till
det i fjärran vinkande målet. Men plötsligt förtunnades
och likasom förflyktigade de trådar, som lyfte dem och
förde dem med sig, och onkel Nikolai stod framför dem
med en hotande och sträng uppsyn.
»Har ni gjort detta?» frågade han, pekande på de
sönderbrutna lackstängerna och pennorna. »Jag älskade er,
men Araktschejev har befallt mig, och jag slår till marken
den förste, som rör sig från stället.»
Den lille Nikolai såg sig om efter onkel Peter, men
denne hade försvunnit.... I hans ställe ser han sin far,
furst Andrei! Denne har visserligen icke någon bestämd
form eller gestalt, men det är ändock han, det känner
gossen på den häftiga kärlek, som plötsligt bemäktigar sig
honom och som beröfvar honom alla hans krafter.... Hans
fader smeker och tröstar honom, men onkel Rostov kommer
allt närmare... En vild fruktan kommer öfver honom, och
han vaknar stel af fasa och med ett anskri af förskräckelse
färdigt att gå öfver läpparna. Efter några ögonblick har
han dock lugnat sig, sedan han hunnit öfvertyga sig om att
allt endast var en stygg dröm.
»Det var min fader», sade han tyst för sig själf, »och
han smekte mig. Det var verkligen han, som kom sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
