Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fältmarskalken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
post, vet han att allt som över huvud taget kan av
tyskar göras också är gjort.
Rörande vackert är förhållandet mellan
Hindenburg och hans stabschef — endast döden kan upplösa
deras trofasta förbund. Det har mycket undrats, om
det är fältmarskalken eller stabschefen som
planlägger operationerna, men man kan vara förvissad
om att de båda komplettera varandra. Men
fältherren bär ensam ansvarets börda. Överbefälhavaren
och hans generalstabschef äro sålunda oupplösligt
förenade icke blott med vänskapens band, utan också
med det gemensamma fruktbärande arbetets. Då
man ser de båda generalerna samtala med varandra,
har man en känsla av obetvinglig överväldigande kraft.
»Der Feldherr der Zukunft» är den beteckning
fältmarskalken givit Ludendorff, och vad denne tänker
om sin förman, det är vid östra fronten allom väl
bekant.
De ord, prins Joachim en gång skrev till
Brockhusen, kunna tjäna som motto på hela härens känslor
för segraren från Tannenberg: »Sie wissen, ich bin
kein Schuster, aber für Hindenburg lasse ich mich
gerne tod schlagen.»
Hindenburgs minne är fenomenalt. Som barn,
mellan fjärde och sjunde året, bodde han i Pinne i
Posen, där hans far stod i 56. infanteriregementet.
En kyrka hade just blivit färdig på platsen, och den
unge Hindenburg var någon gång där med sin far.
Då fältmarskalken under nuvarande krig en tid
uppslagit östra högkvarteret i Posen, besökte han också
kyrkan i Pinne och anmärkte genast vid inträdet:
»förr stodo bänkarna mycket längre från altaret än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
