Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På insjöns botten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nå – så var det år 1914.
Insjön blickade fager och vän och med fuktig
glans mot höjden som alltid förr.
Det var nymåne.
En så svag skära av månen, att den knappast
var synlig, stod på himlen över insjöns öga.
Som vi alla veta, speglar månen både solen och
jorden. När det är fullmåne, består månens
bleka sken av återkastat solljus; när det är nymåne,
utgöres det ytterst svaga, gråsvarta sken,
som den så kallade ’askmånen’ sänder oss, helt
enkelt av ’jordsken’. Solen belyser då först jorden,
vilken i sin tur sänder sitt reflekterade dagsljus
till månen, och denna i sin tur detta tillbaka
till jorden. Således kan ett mycket skarpt öga
nymånens matta asksken se en spegelbild av jordens dagsida.
Och det var detta, som insjöns stora, undrande
öga just nu gjorde.
Det såg det stora världskriget i månens spegel.
Ögat i den drömmande skogen blev sorgset, och
en lätt nattdimma drog sig över det.
Men samtidigt blev insjön nyfiken.
Och så bad den vinden om hjälp.
Och vinden drog dimmans slöja från ögats klara
spegel, viskade och sade de underligaste ord.
Den talade om fästningar och kanoner, kulor och
bomber och granater – ty det var en sunnanvind,
som varit med där nere och sett alltsammans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
