Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På insjöns botten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nej, du talar sannerligen sant», sade vinden.
»Jag har lekt kring dessa fästningar både under
det att de byggdes och sedan de blivit färdiga.
Och du har alldeles rätt, sjömalm. Järnbetong
eller armerad betong kallar man deras material.
Jag har sett, hur portlandscement göres. Hur
fint slammad lera och krita eller släckt kalk i
vissa delar noga blandades, formades till tegel
och brändes i ugn till sintring, men ej förglasning.
Och hur dessa tegel sedan pulveriserades ytterst
fint och voro färdig cement, som packades i
tunnor och gick i handeln. Jag har sett hur detta
cement användes till att göra betong av, när det
tillblandas med tre delar sand och fem delar makadam,
som är skarpkantiga stenflisor. Detta
utröres till en gröt med vatten och stampas hårt.
Och jag har slutligen sett hur betongen blir järnbetong,
om järnsparrar och krampor av järn bäddas
in i cementet. Dessa göra det då så mycket
starkare – om järnet skyddas så att det inte
rostar.»
Och därmed tystnade vinden.
Insjön kände sig stolt och glad.
Ty vinden, som hade en gammal klockarkärlek
till insjön, ville inte säga något, som kunde
såra den i dess glädje över att äga en sådan klenod
som järnbetongens stamfader. Se, det var
så, att ofta, när vinden susat fram över oändliga
hedar och moar och torr och törstig kommit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
