Svante var en riktig storätare. Jämt blev han sist vid bordet, och det var riktiga lass av kryddlimpa, som var frukost gledo utför Svantes flottningsränna. För att inte tala om de mängder potatis, som tillsammans med köttbullar senare - vid middagen - av Svante skickades samma väg, liksom för att se efter hur kryddlimpan hade det där nere i djupet.
Följden av detta blev också, att han sov oroligt om natten och plågades av onda drömmar. Att de drömmarna rörde sig mest om mat - det kan man nog förstå. - Så en natt drömde han, att han kom till jättarnas land.
Vägen dit gick genom en tät skog.
Träden voro de vanliga, gran och fur med björkstammarnas vita streck ibland sig. Och själv var han så stor som han brukade vara i skogen där hemma om dagarna.
Men så fick han se ett par fotspår - och då höll han på att vakna av pur förskräckelse. Ty de voro ej vanliga. De syntes mitt på vägen genom skogen och voro lika långa som pappas segelbåt.
»Kors i alla dar», tänkte Svante. »Bara det inte kommer någon jätte -»
Just som han tänkte detta, dånade det i skogen; träden knäcktes som grässtrån, och det skymde för solen -
Nu såg han skorna och nu benen. Och se där - där högt uppe satt huvudet på den håriga halsen, och ögonen i det huvudet skulle Svante aldrig kunna glömma, så hemskt glödde de emot honom precis som två solar som sjönko i blod en afton. I ena handen höll han en hel kyrka, i den andra ett par ekar, som han ryckt upp med roten och nu tuggade på som hade de varit ett par vanliga rädisor.
Svante trodde sin sista stund vara kommen. Han kunde inte krypa en gång - hans ben veko sig och med ett stönande sjönk han ihop på skogsvägen.
Just då fick jätten syn på honom, kastade bort ekknippet, böjde sig ned och tog upp honom. Svante kände hur jättens tumme klämde honom på magen och pekfingertoppen på ryggen och så miste han fotfästet och följde jättens nypa upp i vädret.
»Vad är du för ett kryp?» undrade jätten.
»Snälla, herr överjätten, jag är Svante», stammade gossen.
Jätten skrattade till, så att det ekade långt ut över nejden.
»Aha, ahao», sade han. »Jag vet - Svante Storätaren. Jo jo. Jag har hört talas om dig, gunstig junker - det har jag. Du får aldrig nog att äta. Nå, det passade bra. För jag är just på väg till min visthuskammare. Jag skall se efter om jag har mat nog till veckan som kommer.»
Han skakade handen, i vilken han bar kyrkan.
»Det här är min tumstock. Jag måste mäta att det är riktigt, vad folket lämnat till mitt skafferi. Och nu skall du följa med så skall du få se så mycket mat som du aldrig i ditt liv ens har drömt om att det fanns till.»
Därmed bar det i väg ut ur skogen, eller rättare sagt, fram över jättens gräsmatta - ty granar och tallar räckte honom bara till vristen.
Svante var heller inte rädd längre. För så snart han hörde talas om mat, blev allt ljust och glatt för honom.
Bortom skogen öppnade sig ett fält och mitt på detta lågo några väldiga underliga tingestar.
När de kommo närmare, såg Svante att de där sakerna utgjordes av en jättestor kryddlimpa, en kolossal potatis, ett väldigt stycke oxkött, en säck socker, en bal kaffe och en saltsäck.
I samma ögonblick satte jätten ned honom bredvid potatisen. Och först då såg Svante, hur ohygglig stor den var. Precis som ett berg.
»Skriv upp nu, latmask, vad jag säger.»
Svante såg en stor bok, som låg på marken, och han såg hur jätten satte ned den stora kyrkan på jorden. Så reste han limpan på ända.
»Gott», sade han, »den håller måttet; skriv: bröd 2 kyrklängder.»
Svante skrev. Under tiden tog jätten upp en fickvåg ur fickan, lyfte upp limpan och hängde den på kroken.
»Skriv», skrek jätten. »Bröd - tjugusju millioner tvåhundratusen - kilogram.»
Det svindlade för Svante storätares ögon - men han skrev: 27,200,000 kg.
Så vägde jätten potatisen. Den var nästan bredare tvärs över än limpan.
»54,500,000 kilogram», dikterade jätten. »Har du det?»
»Ja», svarade Svante.
Så vägdes köttet. Dess vikt var 7,100,000 kilo- gram; kaffebalen vägde 912,000 kilo, saltet precis lika mycket medau sockret visade sig väga 625,100 kilogram.
»Har du skrivit färdigt?»
»Ja, herr överjätte. Men förteckningen skall väl undertecknas? Hur är ert namn, herr överjätte?»
Då skrattade jätten så att marken dånade och flåsade fram:
»Vet du inte det, Svante? Ät en bit av kosten, så du växer, så kanske du förstår vem jag är.»
»Tack», svarade Svante, »vem kan bli hungrig när man ser så mycket mat. Jag skulle helst vilja slippa att äta nu.»
»Gott», sade jätten, »du slipper. Och nu skall du höra vad som skall stå under förteckningen. Mitt namn är Mars, krigets gud. Man känner mig på mitt blodröda öga. Och maten jag vägt och mätt är just den kvantitet olika födoämnen, som tyska hären behöver under en vecka. Nu är jag färdig med tyska härens veckoportion. Nu går jag till Ryssland och mäter upp den med. Vill du följa med?»
»Nej tack - till Ryssland vill jag inte på villkor - jag vill helst stanna i Sverige», svarade Svante. I det samma vaknade han i sin säng, darrande i hela kroppen som ett asplöv.
Och - någon hunger kände han inte.
