Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristens Resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•197
Men då natten åter inbröt och fru Misstro och hennes
man, jätten Förtvivlan, hade gått till vila, begynte de
ånyo att samtala med varandra om de båda fångarna.
Den gamle jätten uttryckte sin förvåning över, att han
varken med sina våldsgärningar eller med sina råd
hade kunnat bringa dem om livet. Härtill svarade hans
hustru:
»Jag är rädd för, att de leva i det hoppet, att någon
skall komma och befria dem. Eller också ha de kanske
på sig några dyrkar, med vilkas hjälp de hoppas kunna
undkomma.»
»Säger du det, min vän?» svarade jätten. »Då skall
jag i morgon anställa en grundlig undersökning hos dem.»
Emellertid begynte fångarne vid midnattstiden på
lördagsnatten att bedja och fortforo därmed nästan till
inemot daggryningen.
En liten stund före soluppgången utbrast Kristen belt
plötsligt, liksom vore ban litet förryckt, i följande
lidelsefulla ord:
»Vilken dåre jag.är, som på detta sätt ligger kvar i
denna stinkande fängelsehåla, då jag helt lätt kan göra
mig fri. Jag har ju med mig en nyckel, som heter
Löfte, och som enligt min övertygelse kan öppna vilket
lås som helst i hela Tvivlets slott.»
Då sade Hoppfull:
»Det var verkligen en glad nyhet, käre broder! Tag
genast fram den och gör ett försök!»
Och Kristen tog nu fram nyckeln och började för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
