Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kejsarens syn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KEJSARENS SYN
gjort en rörelse. Men hon satt så stilla, som om hon hade
varit livlös. Hon satt nedhukad ytterst på klippranden, och,
skuggande ögonen med handen, spejade hon ut i natten.
Hon satt där, som hade hon gått upp på kullen för att
bättre se något, som tilldrog sig långt borta. Hon kunde då
se något, hon, under en sådan natt!
I detsamma märkte kejsaren och alla i hans följe hur
djupt mörkret var. Ingen av dem kunde se en handsbredd
framför sig. Och vilken stillhet, vilken tystnad! Inte en
gång Tiberns dova sorl kunde de höra. Men luften ville
kväva dem, kallsvett trängde fram på pannan, och händerna
voro stela och maktlösa. De tänkte, att det måtte förestå
något förfärligt.
Men ingen ville visa, att han var rädd, utan alla sade till
kejsaren, att detta var goda järtecken: hela naturen höll
andan för att hälsa en ny gud.
De uppmanade Augustus att skynda med offret och såde,
att den gamla sibyllan troligen var uppstigen ur sin håla
av vördnad för hans genius.
Men sanningen var, att den gamla sibyllan var så
upptagen av en syn, att hon inte ens visste, att Augustus hade
kommit upp till Kapitolium. Hon var bortförd i anden till
ett fjärran land, och där tyckte hon sig vandra fram över
en stor slätt. I mörkret stötte hon med foten oupphörligen
emot något, som hon tyckte vara tuvor. Hon böjde sig ner
och kände med handen. Nej, det var inte tuvor, utan får.
Hon vandrade mellan stora, sovande fårhjordar.
Nu lade hon märke till herdarnas eld. Den brann mittpå
fältet, och hon sökte sig fram till den. Herdarna lågo och
sovo vid elden, och bredvid sig hade de långa, spetsiga stavar,
med vilka de brukade försvara hjorden mot vilda djur. Men
de små djuren med de glimmande ögonen och de yviga
svansarna, som smögo sig fram till elden, voro de inte
schaka-ler? Och dock slungade inte herdarna stavarna efter dem,
hundarna fortforo att sova, fåren flydde inte, och vilddjuren
lade sig till vila vid sidan om människorna.
Detta såg sibyllan, men hon visste ingenting om det, som
tilldrog sig bakom henne på bergshöjden. Hon visste inte
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
