Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kejsarens syn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KEJSARENS SYN
gamla sibyllan följde dem. Med ens blev det ljust där uppe
på berget. En stor, klar stjärna tände sig mittöver det, och
staden på dess topp skimrade som silver i stjärnljuset. Alla
de irrande änglaflockarna skyndade ditåt under jubelrop, och
herdarna påskyndade sina steg, så att de nästan sprungo. När
de hade hunnit staden, funno de, att änglarna hade samlat
sig över ett lågt stall i närheten av stadsporten. Det var en
usel byggnad med tak av halm och nakna klippan till
bakvägg. Häröver stod stjärnan, och dit flockade sig allt fler
och fler änglar. Somliga satte sig på halmtaket eller slogo
ner på den branta bergväggen bakom huset, andra höllo sig
med fladdrande vingar svävande över det. Högt, högt uppe
var luften förklarad av de strålande vingarna.
I samma ögonblick, som stjärnan tändes över bergsstaden,
vaknade hela naturen, och männen, som stodo på Kapitoliums
höjd, kunde inte undgå att märka det. De kände friska, men
smekande vindar fara genom rymden, ljuva vällukter
strömmade upp omkring dem, träd susade, Tibern började sorla,
stjärnorna strålade, och månen stod med ens högt på himlen
och upplyste världen. Och ur skyn kommo de två duvorna
nedsvingande och satte sig på kejsarens skuldra.
När detta under skedde, reste sig Augustus i stolt glädje,
men hans vänner och slavar störtade på knä.
— Ave Cesar! ropade de. Din genius har svarat dig. Du
är den gud, som skall tillbedjas på höjden av Kapitolium.
Och hyllningen, som de hänryckta männen tilljublade
kejsaren, var så högljudd, att den gamla sibyllan hörde den.
Den väckte henne ur hennes syner. Hon reste sig från sin
plats på klippranden och gick fram ibland människorna. Det
var, som hade en mörk sky stigit upp från bråddjupet och
störtat ner över bergshöjden. Hon var förfärande i sin
ålderdom. Strävt hår hängde i glesa testar kring hennes huvud,
lemmarnas ledknotor voro förstorade, och den mörknade
huden klädde kroppen, hård som träbark, med rynka vid
rynka.
Men väldig och vördnadsbjudande skred hon fram emot
kejsaren. Med den ena handen fattade hon om hans handled,
med den andra pekade hon hän mot den fjärran östern.
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
