Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Nasaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I NASARET
hörligen ramlade omkull, och hur han än arbetade med sina
små hårda fingrar, kunde han inte få deras kroppar nätta
och välformade. Han såg stundom förstulet bort till Jesus
för att se hur han bar sig åt för att få sina fåglar så jämna
och släta som ekbladen i skogarna på Tabor.
För varje fågel Jesus fick färdig, blev han allt lyckligare.
Den ena syntes honom skönare än den andra, och han
betraktade dem alla med stolthet och kärlek. De skulle bli hans
lekkamrater, hans små svskon, de skulle sova i hans bädd,
hålla honom sällskap, sjunga sina visor för honom, när hans
moder lämnade honom. Han hade aldrig tyckt sig vara så
rik, aldrig mer skulle han kunna känna sig ensam eller
övergiven.
Den storväxte vattenbäraren gick förbi, lutad under sin
tunga säck, och strax efter honom kom grönsakshandlaren,
som satt dinglande på sin åsnas rygg mittemellan de stora,
tomma videkorgarna. Vattenbäraren lade sin hand på Jesu
ljuslockiga huvud och frågade honom om hans fåglar, och
Jesus berättade för honom, att de hade namn och att de
kunde sjunga. Alla hans små fåglar voro komna till honom
från främmande länder och berättade honom saker, som
endast de och han kände. Och Jesus talade så, att både
vattenbäraren och grönsakshandlaren en lång stund glömde
sina sysslor för att lyssna till honom.
Men när de ville dra vidare, pekade Jesus på Judas.
— Se, sådana vackra fåglar Judas gör! sade han.
Då hejdade grönsakshandlaren godmodigt sin åsna och
frågade Judas om också hans fåglar hade namn och kunde
sjunga. Men Judas visste ingenting om detta. Han teg envist
och lyfte inte ögonen från arbetet, och grönsakshandlaren
sparkade förargad till en av hans fåglar och red vidare.
På detta sätt förled eftermiddagen, och solen sjönk så
djupt, att dess sken kunde skrida in genom den låga
stadsporten, som, smyckad med en romersk örn, reste sig vid
ändan av gatan. Detta solsken, som kom mot dagens slut,
var alldeles rosenrött, och liksom det hade blivit uppblandat
av blod, gav det sin färg åt allt, som kom i dess väg, medan
det silade sig fram genom den smala gatan. Det målade
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
