- Project Runeberg -  Krona och Törne /
217

(1882) [MARC] Author: Henrik af Trolle
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LAPPO. ÅTERIGEN HAN SOM BAR KRONAN. 217

mig fram till hemmet i skoget för att dö vid dess

dörr."

Månen och de bleka stjernorna bevitna huru en
sårad man sakta skrider fram mellan trädens stammar
stödd på en ung qvinnas arm. Det är Alarik och Olga
Savilaks. Hvad de tala med hvarandra hör endast Gud.
Hon bekänner för honom sitt felsteg, sin synd på samma
gång hon visar, att hon endast älskar honom. Lifvet
och döden utbyta med hvarandra en fridens och
försoningens kyss.

Det är morgon. Åter skjuter solen sina gyllne
pilar in mellan skogens löfverk. Natten har gått till
hvila. Dagens fackla är tänd, lärkan har åter börjat
sjunga och träden röra sina dallrande löf. Himlen
står purprad, tusen färger spela i sky, i dal, på
mark, samt skifta i daggens tår, i blommans mot
solen höjda öga.

Alarik och den unga qvinnan, den arma Olga
Savilaks, ha uppnått pörtet i skogen.

Utanför dess dörr sitter Kittulanka, hans hustru
och kyrkoherden, den vördnadsvärde Kellonienen.

De tala om den strid, som dagen förut rasat vid
Lappo.

De gamle vänta underrättelser från sin son. Se
der kommer han, stödd på en qvinnas arm, blek,
döende. Ännu några steg och han är framme hos dem,
som gifvit honom lifvet.

Den gamle fadern fäster sin mörka, hotfulla blick
på sonens ansigte. Han märker ej att döden sitter vid
Alariks hjerta.

"Hvad, är du åter hemma för att sitta under
stugans tak? Blef striden dig för het, så att du lemnat
dina kämpande bröder?" sporde den gamle med hård
stämma.

Ett leende belyser Alariks bleka ansigte.

"Fader och moder, jag har ej vanhedrat mig,"
svarade han. "Döbeln har tillropat mig namnet —
hjelte. Åt Finland, mitt land har jag gifvit mitt blod

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:30:58 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kronaoch/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free