Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
mellan grenarnas blad, och då de blixtsnabbit
rörde sig fram och tillbaka, var det, som om
fläderträdet strött ut tusenden gnistrande
smaragder mellan sina mörka löv. Det är aftonsolen,
som spelar i fläderträdet, tänkte studenten
An-selmus, men då klingade åter klockorna, och
Anselmus såg, hur en av ormarna sträckte sitt
huvud fram emot honom. Genom alla hans lemmar
flög liksom en elektrisk stöt, han bävade i sitt
inre — han stirrade uppåt, och ett par härliga,
dunkelblå ögon blickade ned på honom med
outsäglig längtan, så att hans bröst ville sprängas av
en aldrig förr förnummen känsla av högsta
salighet och djupaste smärta. Och då han, fylld av
het åtrå, alltjämt skådade in i dessa ljuva ögon,
klingade allt starkare de melodiska ackorden från
kristallklockorna, och de gnistrande smaragderna
föllo ned över honom; de fladdrade och spelade
i tusen flammor och omspunno honom med
skimrande guldtrådar. Fläderträdet rörde sig och sade:
— Du låg i min skugga, min doft omflöt dig,
men du förstod mig icke. Doften är mitt språk,
när den av kärleken upptändes. Aftonvinden drog
förbi och sade: — Jag omfläktade din sömn,
men du förstod mig icke; vindfläkten är mitt
språk, när den av kärleken upptändes.
Solstrålarna bröto igenom molnen, och skenet brände
liksom i orden: — Jag omgöt dig med glödande
guld, men du förstod mig icke; glöden är mitt
språk, då den av kärleken upptändes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
