Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
Allt innerligare försjönk han i detta härliga
ögonpar, allt hetare blev hans längtan, alltmer
glödande hans åtrå. Då livades och rörde sig
allt, liksom väckt till nytt liv. Blommor och
knoppar doftade omkring honom, deras doft var som
sången av tusen flöjtstämmor, och återklangen av
deras sång bars av de på himlen bortilande
molnen som ett återsken till fjärran länder. Men då
den sista solstrålen hastigt försvunnit bakom
bergen, och skymningen sänkte sitt flor över
trakten, så ropade, liksom långt i fjärran, en
grov, rå stämma:
— Hej, hej, vad är det för ett mummel och
viskande däruppe? — Hej, hej, vem söker upp
åt mig strålar bakom bergen? — Nog lyst och
nog sjunget — hej, hej, genom buskar och
gräs — genom gräs och ström! Hej, hej —
härned, härne-e-ed!
Och så förtonade stämman liksom i mullrandet
av en avlägsen åska, och kristallklockornas klang
brast sönder i skärande missljud. Allt var
förstummat, och Anselmus såg, hur de tre ormarna
glänsande och skimrande slingrade sig genom
gräset ned mot Elbe; risslande och rasslande
störtade de sig i floden, och över vågorna, där
de försvunnit, gnistrade ett grönt sken, vilket
försvann som en ljusstråle i sned riktning mot
staden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
