Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
stället för de svarta trasorna hade hon på sig
en storblommig jacka, som passade henne
utmärkt. Hon steg upp från golvet och sade, i det
hon omfamnade Veronica: — Du tycker väl, att
allt vad jag sagt dig, är bara dumt prat, men
det är värre än så. Anselmus har gjort mig mycket
ont, fast mot sin vilja; han har fallit i händerna
på arkivarien Lindhorst, som vill bortgifta honom
med sin dotter. Arkivarien är min största fiende.
Jag kunde berätta dig många saker om honom,
men du skulle inte förstå dem eller i hög grad
förskräckas. Han är den vise mannen, och jag är
den visa frun — det må vara nog sagt! Jag
förstår nu, att du har Anselmus mycket kär, och
jag skall bistå dig av alla krafter, så att du lyckligt
och väl kommer i äkta säng, som du själv önskar.
— Men säg mig för Guds skull Lisa, inföll
Veronica. — Tyst, barn — tyst! avbröt henne
den gamla, jag vet, vad du vill säga, jag har
blivit, den jag blivit, därför att så måste ske,
jag kunde inte annat. Hör nu! Jag känner medlet,
som botar Anselmus från hans dåraktiga kärlek
till den gröna ormen och för honom som det
älskvärda hovrådet i dina armar.
— Tala bara ut, Lisa, jag vill ju göra allt, ty jag
håller Anselmus mycket kär, viskade Veronica
knappast hörbart. Jag minns dig, fortfor den
gamla, som ett modigt barn, som jag förgäves
sökte skrämma till sömns med »vovoven», ty då
öppnade du genast ögonen för att få syn på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
