Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
Hon drog fram den, ty Fränzchen hade gått ut
med kappan. Det var en liten rund, blankpolerad
metallspegel. — Det är en skänk från den gamla,
ropade hon ivrigt, och det var, som om ur
spegeln eldstrålar skjutit fram, vilka trängde in
i hennes innersta och spredo en behaglig värme
inom henne. Feberfrossan var borta, och hon
genomströmmades av en obeskrivlig känsla av
glädje och välbefinnande. På Anselmus måste
hon tänka, och när hon allt mer och mer
inträngande riktade sina tankar på honom, då
log han vänligt mot henne i spegeln som ett
livfullt miniatyrporträtt. Men snart tycktes det
henne, som såge hon icke längre en bild —
nej — studenten Anselmus själv livslevande. Han
satt i ett högt, egendomligt inrett rum och skrev
flitigt. Veronica ville gå till honom, klappa honom
på axeln och säga: Herr Anselmus, se er då om,
här står ju jag! Men det gick alls icke för sig,
ty. det var, som om han var omgiven av en
lysande guldström, men när Veronica såg
närmare efter, var det bara stora böcker med
guldsnitt. Men slutligen lyckades Veronica fånga
Anselmus’ blickar; då var det, som måste han
först eftersinnande betrakta henne, men
äntligen log han och sade: — Ack, är det ni, kära
fröken Paulmann! ’Men varför tycker ni ibland
om att uppträda som en orm? Veronica måste
skratta högt åt dessa sällsamma ord, och dämd
uppvaknade hon som ur en dröm. Hon gömde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
