Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
Registrator Heerbrand grep ned i den djupa
fickan på sin röck och drog fram i tre repriser en
flaska arrak, citroner och socker. Efter en knapp
halvtimme ångade en härlig punsch på
Paul-manns bord. Veronica kredensade drycken, och
därpå följde allahanda muntert samspråk
vännerna emellan. Men så snart punschens ande
steg studenten Anselmus åt huvudet,
återkommo alla bilderna av det underbara och
sällsamma, som han på kort tid upplevt. Han
såg arkivarien Lindhorst i sin sidennattrock, som
glänste som fosfor — han såg det asurblå
rummet, de gyllene palmträden, ja, han kände sig
åter till mods, som måste han dock tro på
Serpentina — det brusade och sjöd i hans inre.
Veronica räckte honom ett glas punsch, och då
lian tog det, berörde han lätt hennes hand.
— Serpentina! Veronica! suckade han för sig
själv. Han försjönk i djupa drömmar, men
registrator Heerbrand ropade helt högt: — En
underlig gammal man, som ingen blir klok på,
är lian i alla fall, arkivarien Lindhorst. — Men
må han leva! Det skåla vi på, herr Anselinuis!
Då for studenten Anselmus upp ur sina
drömmar och sade, i det han skålade med registrator
Heerbrand: — Det kommer sig av, ärade herr
registrator, att arkivarien Lindhorst egentligen är
en salamander, vilken andefursten Fosforos i
vredesmod förvisat, därför att den gröna ormen
flugit ifrån honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
