Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
vän och gynnare! fortsatte papegojan helt
förnöjd, tog rödbetan och flög därmed ut genom
fönstret, som arkivarien öppnat för honom. Denne
tog därpå den gyllene krukan och ropade högt:
— Serpentina, Serpentina! Men när nu studenten
Anselmus, högeligen förtjust över den gemena
kvinnans undergång, som störtat honom i
fördärvet, närmare betraktade arkivarien, så såg
han åter andefurstens höga, majestätiska gestalt,
som blickade ner på honom med obeskrivlig
höghet och värdighet.
-— Anselmus, sade andefursten, inte du utan
endast en fientlig princip, som förstörande sökte
intränga i ditt inre och skilja dig och mig åt,
var skulden till din otro. — Du har varit trogen,
bliv fri och lycklig. En blixt genomfor Anselmus’
inre, den härliga treklangen från kristallklockorna
klingade starkare och mäktigare än han någonsin
förr hört den — genom alla nerver flög en
darr-ning — ackordet svällde ut och brusade genom
rummet, glaset, som omslöt honom, sprängdes
sönder, och han störtade i armarna på den ljuva
och älskliga Serpentina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
