Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
brukade. Då trädde hovrådet Heerbrand einot
henne, omnämnde i väl valda ordalag hennes
namnsdag och överräckte henne den doftande
blombuketten jämte ett litet paket, varur, då
hon öppnade det, ett par strålande örhängen
lyste emot henne. En hastig och flyktig rodnad
färgade hennes kinder, ögonen blixtrade livfullt,
och hon ropade: — Nej, min gud! Det -är ju
samma örhängen, som jag bar för flera veckor
sedan och gladde mig åt.
— Hur är väl detta möjligt? inföll hovrådet
Heerbrand, bestört och förargad, då jag först
köpt dem för en timme sedan på Slottsgatan för
vackra slantar?
Men Veronica hörde icke på utan stod redan
framför spegeln för att studera effekten av de nya
smyckena, som hon genast fäst i sina små öron.
Konrektor Paulmann meddelade henne med
högtidlig min och allvarlig ton sin vän
Heer-brands upphöjelse och hans frieri. Veronica
såg på hovrådet med en genomträngande blick
och sade: — Jag har länge vetat, att ni ville gifta
er med mig. — Nå, må ske — jag lovar er mitt
hjärta och min hand, men jag måste genast för
er — er bägge, far och brudgum, avslöja mycket,
som vilar tungt på mitt sinne och hjärta —
och det nu genast, om också soppan kallnar, som
jag ser Fränzchen just nu sätter fram på bordet.
Utan att avvakta konrektorns och hovrådets
svar, som dock tydligen svävade dem på läp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
