Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
däremot bevarar ni på ert trogna bröst. Jag
avsvär hädanefter alla satans konster och unnar
Anselmus av Hjärtat hans lycka, då han numera
är förenad med den gröna ormen, som iir mycket
skönare och rikare än jag. Jag vill nu älska
och ära er, käre herr hovråd, som en
rättskaffens hustru.
— Ack, min gud — min gud, ropade
konrektor Paulmann full av förtvivlan, hon är
vansinnig — hon är vansinnig — hon kan aldrig mer
bli fru hovrådinnan — hon är vansinnig!
— Alldeles inte, inföll hovrådet Heerbrand,
jag vet nog, att mamsell Veronica närt en böjelse
för den tokige Anselmus, och det är möjligt, att
hon måhända i ett visst överspänt tillstånd vänt
sig till den visa frun, vilken, som jag förstår,
icke kan vara någon annan än gumman, som
spår i kort och kaffe vid Sjöporten — korteligen
den gamla fru -Rauerin. Nu kan man icke heller
förneka, att det verkligen finnes hemliga konster,
vilka blott alltför ofta utöva sitt skadliga
inflytande över människorna, man läsår därom
redan hos de gamla. Men vad mamsell Veronica
berättat om salamanderns seger och om
Anselmus’ förening med den gröna ormen, är väl
blott en poetisk allegori — så att säga en dikt,
vari hon besjungit sitt slutliga avsked från
studenten.
— Tag det för vad ni vill, käre herr hovråd,
inföll Veronica, kanske bara för en dåraktig dröm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
