Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
— Det gör jag alldeles icke, försäkrade
hovrådet Heerbrand, ty jag vet mycket väl, att
Anselmus är i hemliga makters våld, som locka
och driva honom till allahanda galna streck.
Längre kunde konrektor Paulmann icke hålla
sig. — Nog, för guds skull, nog, utbröt han.
Ha vi återigen fått oss för mycket till bästa
av den fördömda punschen eller verkar
Anselmus’ vansinne på oss? Herr hovråd, vad pratar
ni för dumheter? — Jag vill emellertid tro, att
det är kärleken, som spökar i er hjärna, men
det ger snart med sig i äktenskapet, annars skulle
jag vara ängslig för att också ni hemfallit till
vansinne, högtärade hovråd, och jag skulle sörja
för avkomlingarnas skull, som kunna få
föräldrarnas m a 1 u m i arv. — Nå, nu ger jag min
faderliga välsignelse till den lyckliga förbindelsen
och tillåter er som brud och brudgum att ge
varandra en kyss.
Detta skedde, och innan den framsatta soppan
hunnit kallna, var den formliga förlovningen
ingången. Ett par veckor efteråt satt fru
hov-rådinnan i fönsterutbygget i ett vackert hus vid
Nya torget och såg småleende ned på några
unga förbigående sprättar, som kikade upp
genom lornjetten och sade:
— Hon är gudomlig, den lilla fru hovrådinnan
Heerbrand!–-
9. — Hoffmann, Den gyllene krukan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
