Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
Anselmus skred fram mot templet; han
betraktade med inre njutning dess brokiga marmor
och sällsamt mossbelupna trappsteg. — Ack nej,
ropar han, liksom i övermått av hänryckning,
hon är icke längre fjärran! Då träder Serpentina
med upphöjd skönhet och värdighet ut ur
templets inre; hon bär den gyllene krukan, ur
vilken en härlig lilja sprungit fram. En oändlig
längtans namnlösa sällhet lyser i hennes ljuva
ögon, hon ser på Anselmus och säger: — Ack,
älskade! Liljan har slagit ut sin kalk — det
högsta är fullbordat, gives det en sällhet, som
övergår vår? Anselmus omsluter henne med sin
glödande åtrås eld — liljan brinner i flammande
strålar över hans huvud. Och högre susa
buskarna och träden, och klarare och fröjdefullare
jubla källorna — fåglarna — allahanda brokiga
insekter virvla dansande runt i luften — ett glatt,
uppsluppet, jublande vimmel firar kärlekens fest
i luften — i vattnet — på jorden! Då fara
flammande blixtar genom träden — diamanter
blicka som lysande ögon upp ur jorden — höga
vattenstrålar springa upp ur källorna —
sällsamma dofter sväva omkring med susande
vingslag — det är elementarandarna, som beskydda
liljan och som förkunna Anselmus’ lycka.
Då lyfter Anselmus på huvudet liksom omflutet
av en förklarad strålglans. Är det blickar? — Är
det ord? — Är det sång? Tydligt klingar det:
— Serpentina! Tron på dig, kärleken till dig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
