Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sådana förhållanden föda lätt bittra nationella stämningar.
Bitterheten vände sig först emot Danmark — broderoffraren
i Kiel — och slog ut sin blom i Nikolai Wergelands
skrift om “Danmarks politiska förbrytelser“ (år 1816),
hvilken vann en oerhörd utbredning. I Sverige såg man ej
ogärna denna stämning utveckla sig, emedan man hoppades
att den skulle vända sig i tillgifvenhet mot det nya
broderlandet. Men denna förhoppning dröjde att gå i uppfyllelse.
Äfven mot Sverige var stämningen i Norge icke gynnsam.
Det var icke norrmännen obekant, att man i Sveriges ledande
kretsar ansett 1814 års union vara “att gråta åt“ och gifvit
sig till tåls med densamma endast i den tron att den skulle
vara en brygga till innerligare förening; men en sådan
“amalgamation", närmare beröring, var just hvad Norge fruktade
mest af allt i världen, ty den ansågs innebära faror för den
dyrbara själfständigheten. I stället för det fria och öppna
förtroende, som unionen och Sveriges verkliga hållning
förtjänade, började man därför på vissa håll i Norge visa en
ömtålig misstänksamhet mot allt hvad från Sverige kom och
en öfverdrifven betoning af allt som smekte nationalkänslan.
Så hade det icke fattats stämmor, som vid föreningens
ingående fordrat särskildt ordningsnummer för konungen såsom
norsk monark (Karl II i stället för Karl XIII); och medan
landets viktigaste intressen väntade sin lösning, hade redan
det första stortinget yrkat på införande af en norsk orden
för att betaga de svenska ordnarne deras lockelse för
norrmännen. Tidningen “Nationalbladet“ blef språkröret för
dylika stämningar och utbredde dem vidare i landet. Värre
än detta fåfängliga tal var emellertid att 1816 års storting
framställt anspråk på att Sverige borde betala Norges
krigskostnader 1814 och dess andel i dansk-norska statsskulden
— anspråk, hvilka visserligen stodo illa samman med den
ömtåliga själfkänslan på andra håll, och hvilkas oförsynthet
har sin enda ursäkt i landets svåra nöd.
Ett och annat moln hade sålunda redan stuckit upp
öfver synranden, då Karl Johan i Febr. 1818 äfven till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
