Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
namnet blef de förenade rikenas konung. Själf hade han icke
alldeles kunnat undgå ogynnsamma intryck af sakernas
utveckling, och särskildt berördes han obehagligt af stortingets
beslut 1816 om adelskapets upphäfvande — en farlig sak
att röra vid under den närvarande europeiska situationen,
och för öfrigt ett streck i Karl Johans personliga politik,
som gärna ville räkna med ärfda institutioners lojalitet och
makten af konunganådens vedermälen. I allmänhet fäste
han dock icke mycken vikt vid dessa tidens tecken; han
betraktade dem blott som öfvergående missljud, födda ur en
tillfällig stämning, som ett fortsatt förtroende från konungens
och Sveriges sida snart skulle öfvervinna. Han beredde sig
därför nu, till uppfyllelse af GL. § 10, att gifva Norge ett
stort yttre bevis på dess nyvunna rang som själfständigt
rike. Den 7 Sept. mottog konungen under ovanliga
högtidligheter den norska kronans insignier i Trondhjems gamla
domkyrka, som på 336 år icke sett någon konungakröning[1].
Festligheterna skulle emellertid få ett efterspel, som i
viss mån tog bort det goda intrycket af dem. Den allmänna
förtjusningen i Norges bygder gick nämligen ända därhän,
att folket i några landsorter (bonden Halvor Hoel i
Hedemarken) reste sig mot stortinget till förmån för en starkare
konungamakt. Väl kväfde konungen själf genast dessa
rörelser; men en misstanke stannade det oaktadt kvar att han
haft sin hand bakom böndernas spel, och denna grundlösa
tro vann så mycket lättare mark, som det var kändt att
konungen redan förlorat all smak för liberalismen i den
grundlag han 1814 skänkte norrmännen och att han nyss
haft en agent (Röslein) i Norge, som där af missriktadt
nit fört upphetsande tal mot stortinget.
Vid denna tid drog sig Mörner, som icke alldeles varit
i konungens nåd, tillbaka från ståthållareposten, den 10 Okt.
1818, och fick till efterträdare en vida märkligare man,
generalen Johan August Sandels, hvars namn för alla tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
