Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det föga uppmuntrande för sakens framgång. Detta nya
förslag — ämnadt att få grundlags egenskap — bär
genomgående spår af Norges motvilja mot hvarje närmare
förening. Det utrensar omsorgsfullt alla bestämmelser som
kommittén låtit ur landsförfattningarne inflyta i sitt
förslag (om den monarkiska principen, statsreligionen, prinsars
rätt till ämbeten m. m.); det vill icke göra gemenskapen i
traktater obligatorisk, icke heller i konsulatsväsendet, ej
ens i bidragen till hofhållningen; den gemensamme
utrikesministern skall nämnas i sin egen nations statsråd;
riksrättsjuryn (redan inom kommittén utdömd af Hartmansdorff
och Rosenblad) strykes, och ansvaret skall stå uteslutande
inför vederbörande lands lagar. Däremot går regeringen
in på den föreslagna ordningen af försvaret, med
minimikrigsmakt och ömsesidiga kreditiver, och uppoffrar
landtvärnsklausulen. Dess förslag har föröfrigt i sin mera
koncentrerade redaktion formella förtjänster framför kommitténs.
Så långt var man kommen, då revolutionsåret 1848
bröt in öfver världen. Nu fick konung Oscar så många
tankar och reformplaner för sitt svenska rike i hufvudet,
att hans intresse för unionsrevisionen svalnade; i
sammansatt statsråd den 25 Febr. 1848 nedlades frågan för
tillfället, och skulle handlingarne fortfarande cirkulera ibland
svenska statsrådets medlemmar. Så fick saken sofva — ett
decennium och längre. De svenska statsmännen kunde icke
vara mycket angelägna om förslaget, äfven förutsatt att
norska regeringens betänkande 1847 yppat mera utsikt att
få det något så när helbregda igenom. Och Norge gaf sig
tillfreds med sina senaste framgångar[1]; det var ju ej heller
längre någon affär att medgifva Sveriges många och stora
fordringar, då man själf hade blott en enda fordran att få
betalt i stället; kanske kunde det gå att få ut äfven den
utan något vederlag alls — det hade gått så hittills.
Under alla dessa inre slitningar hade den politiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
