Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
märkliga utlåtande; och samma onda makter skulle i tinget själft
bereda förslaget en bråd död. Det hjälpte ej att
Aschehoug med öfverlägsen sakkunskap, tankestyrka och
skarpblick talade för sitt verk och varnade för den söndring,
som skulle göra Skandinavien till “en af Europas sjuke
män“. Sverdrup — nu stortingets president — ville icke
“schackra med de ting, som bestämma en nations suveränitet,
rättigheter och öde“, icke “köpslå med nationens första och
dyrbaraste angelägenheter“, icke “drifva en sådan
grosshandel i politik“, så mycket mindre som det var
fullkomligt onödigt; ty, förklarar han angående utrikesfrågan,
“bakom det bestående låg rätten för Norge till att taga dessa
saker i sin hand när helst det behagade“, och, tillägger
han angående försvarsfrågan, “det skulle vara den största
dårskap, om vi någonsin på något sätt i ett eller annat
hänseende bunde vår arméorganisation genom en
öfverenskommelse med Sverige“, alldenstund ”nationalitetens och
själfständighetens lagar” främst borde bestämma hvarje lands
försvarsväsen. Då nu förslaget med sin försvarsgemenskap,
sina unionella råd och sina fastslagna förpliktelser i
allmänhet måste föra Norge öfver till helstat med Sverige, så
yrkade han afslag “för fäderneslandets skull, för Sveriges
skull och ändtligen för hela nordens skull“; och stortinget
ställde sig med 92 röster emot 17[1] på hans sida, den 17
april 1871. Att förslaget sedermera af svenska riksdagen
lades till handlingarna, var en själfklar sak.
Vi stå här vid en ny gränssten i unionens historia,
och Sverdrups stora tal den 17 April 1871 är
inseglet därpå. Det talet träffade djupare än det föreliggande
förslaget; det gaf unionstanken själf ett blödande sår.
Hädanefter är hoppet förbi att få bot på unionens grundfel, dess
svaga och bräckliga formklädnad; och hvad värre är, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
