Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1889 de gamla förslagen om ministeriella målens
öfverflyttning till statsråd; men konstitutionsutskottet (hvaraf Alin var
medlem) hade nu, i betänkande af den 2 Maj, enstämmighet
för den svenska ståndpunkten, att hvarje utvidgning af
Norges rätt måste följas af förstärkta skyldigheter vid
unionens försvar; och andra kammaren, som 1884 bifallit samma
förslag, afslog nu, utan debatt och votering.
Så stodo sakerna, då konungen i början af år 1891
ansåg tiden vara inne att återupptaga planerna från 1886.
Konservativa ministärer, Åkerhjelm i Sverige och Stang
i Norge, hade nu efterträdt 1886 års män, liberalerna
Themptander och Sverdrup. Initiativet togs af konungen
personligen, då han i sammansatt statsråd den 17 Jan. 1891
talade om unionens bägge hufvudfrågor, försvarsfrågan och
utrikesfrågan; den förra — Sveriges och unionens eget stora
intresse — kunde vänta, den skulle blifva “föremål för
framtida pröfning“; däremot framträdde “för ögonblicket och
vid detta tillfälle“ den senare frågan — Norges stora
intresse — såsom kräfvande sin lösning[1]. Saken gick sin
gång med en hast såsom aldrig tillförene; en svensk och
en norsk statsrådsledamot utarbetade tillsammans förslaget;
den 23 Jan. bragtes frågan i mera bestämd form inför
sammansatta rådet, den 26 följde norska regeringens gillande
betänkande, och den 28 beslöts i ett tredje sammansatt
statsråd att aflåta proposition om saken till riksdag och
storting. Som emellertid ett norskt grundlagsändringsförslag
ej kan framsättas på annat storting än det första efter nya
val, och detta ej inföll före 1892, blef det riksdagen
ensam som nu uppkallades att fatta beslut i saken, genom
prop. af den 31 Jan. 1891.
Resultatet af regeringarnes mödor var det norska
förslaget från 1886. Såsom där inskränktes reformen till
gemensamma ministeriella ärender, så att dylika saker då
de rörde ett land allena skulle få afgöras i dess eget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
