Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
statsråd med utrikesministern till föredragande; och såsom där
undveks sorgfälligt att i ordalagen beteckna
utrikesministern som svensk — hvilken förutsättning svenska
statsrådet blott i sin motivering fasthöll. Därtill gjordes nu
tvenne små tillägg — att konungen skulle kunna föredraga
äfven rent svenska ministeriella mål i det sammansatta
statsrådet, och att Sveriges t. f. regering fick samma rätt att
lämna betänkande som norska regeringen redan hade. Svenska
regeringen hade sålunda tagit ännu ett stort steg till mötes
mot Norges fordringar; och så hände sig, att saken denna
gång verkligen kom så långt som till ett enigt beslut af
bägge ländernas statsråd.
Men de onda stjärnor som lyst öfver denna
reformtankes födelsestund, de vakade ännu. För tredje gångea
skulle ansträngningarne att tillmötesgå Norges fordringar
stranda på Norge själft. Där hade grundmotsatsen mellan
konservatism och liberalism efter parlamentarismens seger
tagit sig en allt bestämdare gestalt i partimotsatsen mellan
höger och vänster, och i deras inre strider drogs nu
unionsfrågan in. Vänstern kunde icke gilla hvad högern gjort;
hvad den själf för 5 år sedan varit nöjd med, det ansågs
nu alldeles otillfredsställande; det ansågs vara hinderligt för
hvad som borde vara slutpunkten för Norges sträfvanden,
och detta sista mål det angafs nu i knappt förtäckta
ordalag såsom — egen norsk utrikesstyrelse, skild från Sveriges.
Söndringsbegäret står sålunda nu öppet i vägen för
likställighetskrafvet. Den norska vänsterpressen kastade sig
med raseri öfver det kungliga förslaget — och så kom det
sig, att ministären Stang efter sin triumf öfver Sverige blef
kastad till marken i hemlandet (Berners dagordning den 21
Febr. 1891), och att en ny vänsterregering, ministären Steen,
intog dess platser. Att stortinget därpå afvisade Qvams
förslag från 1886, kunde icke ändra situationen eller
vilseleda uppfattningen däraf; förutsättningen af samstämmighet
mellan rikena var ännu en gång viken hädan; reformen var
redan i verkligheten död, och då konstitutionsutskottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
