Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Carls-dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den frid ocli stillhet, som så behagligt talade till sinnet utomkring den
lilla stugan, hade dock icke sin fulla motsvarighet inom densamma. Vid
spinnrocken derinne satt en sextioårig gumma, som med nästan feberaktig häftighet
trampade det surrande hjulet, under det hon med snabba fingrar skiljde och
utdrog ett silkeslent lin till den finaste tråd. Den gamla kastade härunder då och
då en ängslig blick på den vid spiseln, med slöjdarbete sysselsatte sonen, en
yngling om 21 års ålder med vackra, nordiska anletsdrag och hvars hela utseende
tillkännagaf friskt mod och ungdomlig hurtighet. Efter hvarje sådan blick gick
foten snabbare och tråden blef, om möjligt, än finare, ja, så fin att den ofta brast
utaf och måste lagas. Det syntes tydligt att stor vigt låg på arhetet, så väl i
att få det snart färdigt — som väl gjordt. Hade mor fin nia varit vidskeplig,
så skulle hon tagit denna trådens ohållighet för ett elakt förebud och uppgifvit
de planer och tankar, som korsade sig i hennes lijerna; men mor Gunla var
icke vidskeplig.
Ynglingen på hyfvelbänken vid spiseln var den gamlas enda son, hennes
ålderdoms glädje ocli stöd. En gång i lifvet hade hon egt ännu en son, tillika
med en god man, men 1809 års krig hade borttagit dem båda; de voro båda
soldater och hade stupat för fiendtliga kulor. Nu var denna enda sonen, med de
öfriga af årets beväringsynglingar, beordrad att hålla sig marschfårdig och — ifall
af påkommande krig mot norrmännen — vid första vidare order förena sig med
svenska hären. Det var denna omständighet, som gjort moderns hjerta och
blickar så sorgsna. Skulle hon väl i ett nytt krig mista äfven denne son? Var det
möjligt, att den för sin godhet så berömde kronprinsen, som påföljande dag skulle
passera trakten på resa till Norge, kunde — om han kände hennes förhållande
och bräckliga ålderdom — vilja, eller ens tillåta, att detta enda stöd skulle henne
frånryckas af ett mördande krig? Väl hundra gånger gjorde hon sig dessa frågor,
och lika många gånger svarade hennes hjerta nej derpå; och då borttorkade hon
med tröjärmen tåren från den skrynkliga kinden, och så blef det
förhoppningsfullare en liten stund, och så — fick sonen återigen en ängslig blick och — så
gick tråden af.
— Det var det värsta spinnande, jag nå’nsin sett med er, mor lilla,
började nu sonen Johan, sedan lian slängt den stora, ljusa luggen ur pannan och ett
ögonblick betraktat modern. Jag menar att ni fåktar rent ihjel er, så har ni
väl aldrig gått på förr, som i dessa da’r; är det så brådt med det der gamla
linet nu, sedan det legat ospunnet ett helt år — tror jag? Vet ni, mor, jag är
riktigt rädd att det är något på tok med er! Sätt bort spinnskrället en stund
och livila er, så är ni snäll — ni behöfver det mer än väl!
Johan visste nog hvar skon klämde; han visste, att sorgen öfver hans
ut-kommendering var stor inom det gamla modershjertat — och hans eget hjerta
ömmade för moderns skull dervid — men lian anade ingalunda sammanhanget
mellan denna sorg och det lingarn, som med så mycken noggrannhet och ifver
förfärdigades.
— Jag har stora tankar, jag, må du veta, svarade mor Gunla och nic-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
