Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Carls-dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sådana voro nu mina iakttagelser, då jag sakta öppnade dörren till detta rum
— dit min håg städse stod under denna tid af dagen, ty om jag än ibland utvisades
såsom en obehörig och störande gäst, så fick jag dock oftast tillträde •— och fick
jag tillträde, då var jag också säker om en roande berättelse till undfägnad.
— Får jag komma in, pappa? frågade jag forsigtigt vid dörren, och
genast gladdes mina öron med det lyckliga svaret: ja, kom, så skola vi roa
hvarandra en stund!
Ett par dugtiga skutt •— lika snabba, som »ograciösa», såsom min
guvernant städse benämnde alla mina rörelser — voro tillräckliga för att hinna öfver
golfvet, och så ett litet skutt till, och jag satt bredvid min far i soffan, förtjust
redan på förhand öfver hvad som komma skulle.
— Berätta mig nu något om kungen! bad jag begärligt, viss om, att detta
ämne var det käraste jag kunde föreslå. Söta pappa, något om kungen, låt oss
fira hans namnsdag i dag på det viset!
Uppmaningen emottogs med ett leende, hvilket betydde det samma som: med
stort välbehag ■— och min far började öfvertänka hvad han skulle föredraga.
Carl XIV Johan var denna tid Sveriges regent ■— och jag tror knappast,
att denne ädle konung i hela sitt rike egde en mera tillgifven, ja, hängifven och
beundrande undersåte, än min far var det. Huru blef icke denne sednare lifvad
och varm om hjertat, då han talade om Carl Johan, hans högsinta karakter,
hans hjeltebragder och tapperhet, huru ifrig försvarare om någon mot dessa
konungens egenskaper vågade en invändning eller anmärkning! »Den min
landsman, som icke ärar och älskar Carl Johan» ■— så hörde jag honom flera gånger
tyäga ■— »han är icke värd att kallas svensk, han har hvarkeu begrepp om ära
eller om fosterland, han har hvarken förstånd eller hjerta!»
Hvad min far nu efter några minuters eftersinnande och med den
skil-dringsförmåga, som var honom egen, för mig berättade, var ett drag af Carl Johan
såsom kronprins, hvari afspegla sig på ett talande sätt denne furstes kraftiga ande,
hans varma kärlek till det folk, som valt honom till tronföljare, och hans
allvarliga syftemål att för detta folks bästa uppoffra sig sjelf och hvad hans hjerta
hade dyrbarast.
Se här berättelsen på mitt ofullständiga sätt återgifven:
Det var år 1814, kort före den strid, hvari svenskar och norrmän sista
gången ansträngde sina krafter för att »upprifva hvarandras välfärd», och således
äfven blott några månader före den förening, som sedermera af de båda
nationerna afslöts till ömsesidig fördel och lycka. Några mil från norska gränsen låg
vid denna tid och vid foten af en skogbeväxt bergås en torftig, men snygg liten
stuga af den mest underordnade byggnadsstil. Det hade fordrats mindre
timmervirke att uppbygga sjelfva stugan än det hade fordrats näfver och torf att täcka
det högresta taket, hvilket sednare pryddes af en oformlig skorsten, i längdmått
täflande med de omkringstående höga barr- och löfträden. De små
fönstergluggarna voro dertill af olika storlek, men så låga, att knappast den raggiga, grå
bergkatten kunde i någon utaf dem finna en riktigt beqväm sittplats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
