Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Carls-dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Påföljande dag uppgick så med solsken och värma. Ungefär på en kalf
mils afstånd från det lilla hem, vi skildrat, låg en större bondgård, eller
gäst-gifvaregård — jag minnes icke hvilketdera. Stora landsvägen strök här tätt förbi,
och fram på förmiddagen denna dag, sågos skaror af menniskor församla sig hit,
menniskor af alla stånd och åldrar — och ibland dessa församlade saknades icke
heller mor Gunla; hon stod der iklädd sina kyrkokläder, gröna till färgen och
grofva och torftiga till beskaffenheten, men vittnande om en god omvårdnad; hon
stod tyst, hlek, allvarlig, och då hon någon gång förde den hoprullade, af ålder
gulnade näsduken till sin panna, var det för att aftorka den fuktighet, som en
inre ångest och oro frampressade derpå. Sveriges kronprins, Carl Johan, skulle
med sin femtonårige son på resa till Norge passera stället , och här ombyta hästar,
hvarför man naturligtvis från alla håll skyndade hit att beskåda de båda furstarne.
Snart var en stor folkmassa sammanskockad; men man hade kommit för tidigt,
— man fick vänta, trängas och knuffas minst ett par timmar innan några prinsar
syntes till. Den svenska nyfikenheten — i synnerhet då det gäller att begapa
kungliga personer — har en förvånande uthållighet, och den har säkerligen i alla
tider, såsom nu, kommit för tidigt, aldrig för sent.
Äudtligen började en starkare rörelse bland folkhopen och från alla sidor
ropades: kronprinsen kommer! — Se, der kommer han! ■— hej, så dä’ går! —
lilleprinsen är med! — far, löft opp mej, så ja’ får se’11! — mor, tåk’ på er, ni ä’
så tjock, så ja’ kan intnå’ se! o. s. v.; man hörde härtill en och annan honde
profva sin strupe med ett dämpadt hurrarop, man hörde barn- och hundskrik
framtvingade af trängsel och skoningslösa sparkar; det var väsen och villervalla som
vanligt vid dylika tillfällen tills slutligen »klatsch!» »klatsch!» de väntade
vagnarna körde fram och stannade midt i folkhvimlet.
(Vid detta ställe i berättelsen klatschade min far till med både ord och
händer så högljudt och eftertryckligt, att jag hoppade högt i luften af
förskräckelse, hvaråt han hjertligt skrattade.)
Så snart den kungliga vagnen stannat strömmade folket jublande
deromkring. En vackrare tafla kunde man icke se, ett hjertligare jubel icke höra.
Solen stod högt på den klarblåa himmelen och belyste under full glans den med
väldiga bergshöjder, med skogspartier och sjöar beprydda trakten; allt var i
högsommarskrud, grönt, rikt och herrligt. I den öppna vagnen satt Carl Johan med
prins Oscar vid sin sida; hans högresta gestalt, hans starkt markerade anletsdrag,
hans eldiga blick, livarur framlyste såväl snille och kraft, som den lijertligaste
vänlighet; hans förbindliga, värdiga sätt då han med hatten i hand helsade åt alla
sidor, allt uppväckte öfver hela hopen den största beundran och hänförelse.
Lef-’ veropen tycktes aldrig vilja upphöra, de skallade i luften, de återskallade från de
kringomliggande bergshöjderna, och man kunde i bokstaflig mening säga att öfver
denne furste jublade i denna stund både hans folk och hans land.
Prins Oscar var en bildskön yngling med de ädlaste drag. Den mildhet
och godhet, som städse utgjorde ett så fängslande uttryck i denne furstes hela
personlighet, framstodo vid denna tid så att säga i sin skäraste och ljufligaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
