Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Carls-dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
färgton. Att nn se honom vid sidan af sin höge fader, var som att se ett ungt
rosenträd öfverhöljdt af hoppfulla, lofvande knoppar bredvid en kraftfull ek, som
pröfvat stormarna, visste hvad de inneburo, och stod färdig att möta så många
som helst. Folkets entusiasm behagade och fågnade synbarligen den unge
prinsen; han smålog deråt, men han drog sig blyg och förlägen tillbaka inåt vagnen
då han hörde sitt eget namn ljuda bland jubelropen och kastade en frågande blick
på fadern, liksom ville han säga: får äfven jag taga åt mig dessa kärl eksyttringar,
får jag helsa och tacka? Carl Johan märkte genast denna blick och besvarade
den med en annan — det var som om en elektrisk tråd hade gått dem emellan.
Hvad som egentligen frågades, och hvad som svarades, visste väl ingen, men det
visste man, att prins Oscar — helsade icke.
Då jublet sent omsider lagt sig och under det nya hästar förspändes
åkdonet framträdde en gammal bondgumma till vagnsdörren. Hon var synbart
brydd och liksom förskräckt öfver sin egen djerfhet. Det var mor Gunla. Med
darrande hand räckte hon Carl Johan sina trådhärfvor och bad om nåden att få
skänka honom dem.
Gummans ord öfversattes genast på fransyska för kronprinsen, som med
verkligt rörande vänlighet emottog gåfvan ur gifvarinnans hand. Han betraktade
trådhärfvorna, log och nickade flera gånger åt den gamla i det han på svenska
med sin utländska brytning sade: »tack! tack!» — På Carl Johans befallning
lem-nades sedan till henne en specieriksdaler för hvarje trådhärfva.
Men mor Gunla hade ännu något mer att andraga, hon ville bedja om ännu
en nåd, — och hennes röst darrade nu, hennes knän, hennes hjerta darrade.
Carl Johan, som märkte detta, såg mildt ned på henne under det hon
talade, blickade så frågande på sin tolk — han syntes angelägen att få höra hvad
gumman vidare hade att anföra.
Men hofherren, som var hans tolk, tvekade att säga det — och dröjde.
— Qu’est ce qu’elle a dit? frågade kronprinsen med någon häftighet.
— Ers Kongl. Höghet, svarade nu den tillfrågade på fransyska, hon
omtalar, att hennes ende son, det käraste hon eger i lifvet, är bland årets
bevärings-ynglingar utkommenderad att deltaga i krigsoperationerna ifall dessa komma till
stånd, och hon bönfaller nu, att Ers Kongl. Höghet nådigast täcktes befria honom
från denna skyldighet.
Mörkare, mera hotande är icke åskmolnet, än Carl Johans ansigte blef då
dessa ord nådde hans öron; starkare ljungar icke blixten, än det uttryck af
missnöje och sårad känsla, som flammade ur hans blickar; han reste sitt vackra
huf-vud och såg ut öfver menigheten, han ryckte upp sin unge son på stående fot i
vagnen och sade med häftighet, men med värdigt allvar dessa gripande ord: »Se
här, detta är också min ende son, som jag älskar af hela mitt hjerta, — men jag
skonar honom icke, han skall ut i kriget, han skall strida för folk och land.
Komme ingen och begäre af mig befrielse från skyldigheten att göra detsamma,
— jag fordrar icke mer, än jag sjelf vill gifva!» Derefter tog Carl Johan de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
