Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Carls-dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nyss undfångna trådhärfvorna, kastade dem åt gumman tillbaka och tillade: »Tag
ditt garn! Jag beviljar ej din bön!»
Kronprinsens ord öfversattes noggrant på svenska för de kringstående.
Hvilken plötslig förändring med den store mannen, lians hela utseende ocli
sätt! Men hvad innebar väl denna förändring om icke den varmaste kärlek för
folk och land, den varmaste känsla af trohet och pligt?
Nära nog förkrossad drog sig mor Gunla tillbaka från vagnen; hvilket
dunderslag hade icke träffat henne och hennes planer; — ett sådant slut på dessa
sednare hade hon icke kunnat föreställa sig, — väl ett möjligt afslag på sin bön,
men icke denna stora scen, icke trådhärfvorna tillbaka. Och silfvermynten, hvad
borde hon nu göra med dem? Hon hade fått dem för sin gåfva, men då nu
denna blifvit henne återlemnad, så borde ock hon återlenma silfvermynten. Mor
Gunla var framför allt rättrådig — och derför beslöt hon, att — gånge det hur
som helst — återigen framgå till vagnen och lemna prinsen penningarna tillbaka.
Och mor Gunla gick.
Då Carl Johan såg silfvermynten i hennes framräckta hand, förstod han
genast meningen; han slog åt henne med hatten, hvilken han alltjemt höll i
handen och ropade med hastiga ord: »va t’en, Je ne les veux pas!» (gå, jag vill ej
hafva dem!) Derefter befallde han lifkusken att köra —• och då nu vagnen åter
sattes i rörelse, bröt en storm lös af de lifligaste hurrarop; man kunde ej nog
ropa och visa hvad hjertat kände för den bortfarande ädle kronprinsen. Carl
Johan hade gjort ett djupt intryck på alla närvarande och minnet af denna stund
lefde länge och varmt — lefver kanske ännu — i mångas hjertan.
Hvad emellertid den gamla soldatenkan efter sitt svåra nederlag gjorde,
det skulle säkert ganska få i hennes förhållande och med hennes bildningsgrad
hafva gjort. Hon öfvertänkte noga sin handling, öfvertänkte hvad hon af
kronprinsen begärt och hvad han hade svarat, och ju mer hon detta gjorde, ju mer
såg hon saken i annat ljus och fann, att hon sjelf var den, som handlat orätt,
ocli kronprinsen rätt. Carl Johan framstod för henne mer och mer sådan han
var: stor och ädelsinnad. Kanske just hennes kärlek för den egna sonen var det
synglas, hvarigenom hon betraktade ocli uppfattade Carl Johans kärlek till land
och folk, ty egentligen det, att han så villigt var beredd att uppoffra sin ende
son för landets bästa, var det, som så mäktigt anslog henne, och allt framgent
kom henne att ångra och blygas för sin bön till »den väldige prinsen», som hon
ständigt kallade honom.
Kriget kom. Den unge prins Oscar deltog deri; han »skonades icke».
Afven Johan, den utkommenderade bevaringsynglingen, var med; — och »Gud,
som styrer folkens öden», Han ville, att mor Gunla skulle återfå sin son. Johan
kom tillbaka lika lydig, lika godsint som han bortgått, men tapprare och mera
krigiskt sinnad, ty nu ville han blifva soldat, ingenting vore bättre —• och lian
blef det också med tiden. Med den så snart och fullständigt ingångna föreningen
Sverige och Norge emellan var emellertid vår Johan icke så alldeles belåten; »vi
borde allt ha’ rumsterat med norrbaggarna litet mer, innan vi tagit dem till vän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
