Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om Elin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
narras — och så gret hon så, att fröken måste taga bort vingarne och knäppa ihop
hennes Madning och låta henne springa tillbaka till mormor. Men du skall komma
hit igen i morgon, sade fröken. Då skall jag vara i skolan, sade Elin. Så kom
när du går ur skolan. Elin neg och sprang.
Mormor hlef glad att se henne, ty hon började bli ängslig när hon dröjde
så länge. Hur förvånad bl ef hon inte när hon såg hur rik Elin blifvit. De 25
öre som den fine herrn gifvit henne vid grinden, köptes kaffe för åt mormor, och
gumman tyckte att hela stugan doftade bättre än någon ros, när det brändes,
sådant hade hon ej kännt på länge. De pengar Elin fått för svamparne bar hon
till skollärarinnan, ty hon trodde fullt och fast att Gud låtit dem växa upp den
natten för hennes böns skull.
När Elin kom ur skolan fick hon åter sitta midt emot fröken i det [-underliga-] {+under-
liga+} rummet. Tyst och orörlig satt hon der, men nu hlef det inte fråga om vin-
gar, hon fick vara som hon var, och så talade fröken om så roliga saker, att Elin
måste le, och då syntes små gropar i kinderna och hennes ögon lyste af glädje.
Så gjorde Elin frågor, som narrade fröken att skratta så hon måste lägga ned
penseln, ja de hade riktigt roligt. Den fine herrn kom in och såg på dem och
då sade fröken att hon ämnade börja en söndagsskola, ty små bondbarn äro ej så
dumma ändå.
Sent på dagen slutade målningen; nu skulle fröken äta middag.
Elin trakterades och fick en bulle hem till mormor och så fick hon en silf-
verpenning. Hvarför det? frågade Elin och gjorde stora ögon. För du satt så
snällt. Nå aldrig i verlden har jag hört någon få betalt för att man sitter stilla,
ropade Elin och ville knappt taga emot sin lön. Du skall få plocka guldvifvor
åt mig i vår och springa dig varm, sade fröken, tag nu. Elin neg och kom hem
med bullen och silfverpenningen, rik som en prinsessa.
Sitta, tänk, så kunde också jag förtjena pengar, sade gumman.
Så gick det bra en tid bortåt, men vintern nalkades, söndagsskolan slutade,
fröken reste till staden och det värsta af allt, mormor blef sjuk.
Nu fick stackars Elin svåra dagar och nätter, men hon arbetade och bad
oförskräckt. Hon passade mormor så snällt som någon diakonissa, hon kokade
fläderthe och läste i bibeln för henne. Rent och fint höll hon i stugan. Det
svåraste var att mormor aldrig kunde sofva, utan suckade och klagade om natten.
När det led mot midnatt blef lilla Elin så sömnig, hennes ögonlock blefvo så tunga.
Hon mäste sofva. Men bara mormor aldrig så sakta nämnde hennes namn, sprang
hon upp och gaf henne dricka, eller stoppade täcket om henne. En natt had hon
så innerligt att mormor skulle få hennes goda sömn. Hvarför kunde inte John
Blund sätta sig på mormors stackars trötta ögonlock? Alltid just på Elins, fast
hon jagade bort honom. Hur hon tänkte på detta, så blef hon klarvaken — ja
han var borta... månen lyste in i rummet — hon såg på mormor — aldrig hade
hon sett så vacker ut, hon låg stilla med hopknäppta händer och ett mildt leende
på sitt bleka ansigte. Hon sof! O livad Elin blef glad! Måntro hon skänkt henne
sin sömn? Ja visst var det Elins sömn, hon sof som ett barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
