Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
relse, som ej var behaglig för mamma, ty bon var ingen bjelte dä det
valfråga om åkning. Vi voro således vid åsynen af en gris på afstånd, alltid
delade mellan begäret att den skulle få sin släng och deltagande för
mammas förskräckelse. Begäret tog vanligen öfverhanden, äfven bos pappa, som
så länge grisen syntes i fjerran, körde stadigt och med uppsåt att undvika
frestelsen, men när den var nära och inom häll för piskan, gaf vika och
plötsligt gjorde en sväng ät dikeskanten, som var mer än vådlig och
framkallade ett högt rop från mamma.
Nu kom man in i en skog och skulle utföre en längre backe. Nu
kom mammas försigtighet vid åkningen oss väl till pass, ty nu fingo vi
hoppa ur och springa in i skogen medan hästarne, sträfvande och stretande att
hålla tillbaka vagnen, förde den utföre backen. Ack, lutr här doftade!
Smultronblommor kantade vägen och mossa och lingonris voro mjuka som en
matta att trampa på. Åter upp i vagnen och ut på slätten, der man for
förbi hvita kyrkor och små vänliga rödmålade bondgårdar, der katten satt
i dörren och slickade tassen och barnens lilla hylla med de sönderslagna
porslinsbitarna lyste på den rödmålade väggen. Hvithåriga, solbrända barn
vid grindarna till livilka man fick kasta slantar nr mammas lilla skinnpung.
Skattmästaren kände sig stolt må ni tro.
Så foro vi i flera dagar; ty inga jernvägar funnos då, tills man en
qväll, efter att ha genomfarit en stor skog der det luktade milrök, var
framme vid sin bestämmelse. På afstånd hördes redan hammarens slag från det
stora jernbruket; nu hörde man forsen brusa, for öfver bron, och svängde
upp på gården der de stora kastanietråden och syrenerna blommade. Intet
barn, uppfödt på landet, kan känna den öfversvallande glädje och berusning,
med hvilken vi stadsbarn, funno oss midt i sommarens herrligheter. Den
stora trädgården (ej en liten inskränkt fyrkant, som i staden) stod full med
hvitsnöade fruktträd, der bi och humlor kalasade. Gångarna voro alla
kantade med granna tulpaner, högröda pioner och blåa svärdsliljor prunkade på
rabatterna och man tänkte sig redan hvad glans de skulle ge åt majstången.
På ängarna lyste de vackra röda tjärblommorna, smörblomstren,
blåklockorna och det fina ängsdunet. Gick man utåt vägen mellan den höga rågen
så vinkade blåklinten och åkervallmon och lärkan sjöng sin outtömliga drill.
Ur björklundarne, som stodo så ljusgröna och ur skogen, prydd .med nya
skott på granarna, hördes bofinkarna locka hvarandra och talltrasten ropade
sina klara toner, tills sent i den ljusa natten. Hur svårt var det ej att gå
och lägga sig, då ännu allt lefde, doftade och fröjdade sig. »Blott en gång
till, söta mamma, få vi springa sista paret ut!» Man hade svårt att somna
af bara glädje och hvilket uppvaknande på morgonen! I de lätta
nattdräg-terna skyndade man till fönstret för att se sjön stå spegelblänk och lugn
och den muntra elfven ba brådtom att föra sitt vatten till de stora
smedjorna. Färdigklädda rusade vi ned på den fint krattade gården, der dufvorna
spatserade med nickande liufvuden och der under de blommande träden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
